Mitt lilla barn sover bredvid mig i soffan. Hon har just vänt sig, från att sova på rygg i soffans längdriktning till att ligga på sidan på tvären, med benen vikta mot ryggstödet, i nittio grader. Tungt sover hon – värmen tar musten ur vem som helst. Hon har sovränder på ryggen, från vecken på tyget, och ögonen rycker till lite då och då. Jag tittar på hur hennes bröstkorg höjs och sänks och jag förundras över hur stor hon har blivit. Så plötsligt. Hon får inte längre plats att sova raklång på tvären i soffan, inte på långa vägar. ”Hur gick det här till?” tänker jag. ”Hur FAN gick det här till?” tänker jag, som om jag har blivit lurad – på tiden. Jag har inte hängt med. Ändå har jag varit där hela tiden.

När hon återigen vänder sig om på rygg, med armarna bakom huvudet, ser hon nästan ut som en vuxen, om än en liten vuxen, människa. Hon har små skrapsår och bett från insekter på benen och håret är somrigt flottigt av svett, solkräm och smuts. Fötternas undersida börjar få en viss hårdhet nu. Ett resultat av livets första barfotasteg mot brygga och barmark.

”Sen kan se fisk” säger hon, en och en halv sekund efter att hon plötsligt öppnat ögonen. Hon syftar på Hitta Nemo, som hon har sett ett oräkneligt antal gånger.

Sen vänder hon sig om igen och somnar om.