Förr eller senare måste det ju hända, så är det bara. Jag vet inte vad som fick mig att ta itu med det igår. Kanske var det för att jag seglade iväg i tankarna, till Korvas bebisdagar och förundrades över hur stor hon har blivit nu, som jag kom att tänka på hennes gamla navel och fotledsband från BB, som har legat på fönsterbrädan i hennes rum i drygt två år.

Varje dag som går är ju ett steg mot oberoende – man fostrar sitt barn till att inte behöva en längre. Målet är att bli överflödig, så att säga. Kanske är det därför jag har väntat och försökt bromsa in takten något. Så länge man inte har lagt undan naveln och identifikationsbandet från förlossningen har man en känsla av kontroll – att det är långt kvar till oberoendet. Men det finns en gräns för hur länge man kan förvara gamla kroppsdelar på fönsterbrädet, innan man blir betraktad som en galning. Så är det, hur smärtsamt det än känns – det är inte jag som har hittat på de reglerna.

Så jag började rota i en låda med gamla tändsticksaskar, efter en lämplig förvaringsask till minnessakerna. För det finns nämligen ingen gräns för hur länge man får förvara gamla kroppsdelar, så länge man inte har dem framme och förvarar dem i lämplig burk eller ask. Så är det – tror jag. Eventuellt har jag hittat på just den regeln själv.

Jag hittade en perfekt tändsticksask från Tranan, som jag tog för många år sedan – före rökförbudets tid. Nu kan man förmodligen inte få tändsticksaskar därifrån längre, vilket gör förvaringsasken ganska unik.

Så kan det vara i livet, att ena gången öppnar man en tändsticksask för att tända en cigarett och nästa gång för att lägga i sin dotters navel.

Jag har varit själv på landet ett dygn för att skriva lite. Helt ensam har jag varit, sånär som på ett rådjur som har skrämt mig ett par gånger, genom att prassla till när jag minst anar det. Men jag har också skrämt rådjuret vid ett par tillfällen, då jag har prasslat till när han minst har anat det. Vi är lite lika på det sättet han och jag (jag tror att det är en han för att det har horn), att vi skrämmer varandra lite då och då, när den andra minst anar det. Vid ett par tillfällen har jag till och med smugit på honom med flit, för att komma riktigt nära. Då har han sprungit iväg väldigt snabbt, när han till slut har upptäckt mig.

Jag tror att han är lite räddare för mig än jag är för honom, därför att jag aldrig springer iväg när jag plötsligt upptäcker honom, jag rycker bara till litegrann. Men i grund och botten är jag mindre rädd för honom än han är för mig, därför att jag vet att han är jätterädd för mig. Det ligger liksom i naturens ordning att han ska vara jätterädd för mig och inte jag för honom. Både han och jag bara vet att det förhåller sig så, och rättar oss efter det. Vi ifrågasätter det inte.

Men det är allt bra lustigt ändå, för det skulle krävas mycket lite för att ändra på det. Om han fick för sig att han inte skulle vara ett dugg rädd för mig längre, att han plötsligt insåg att det inte fanns någon anledning att vara det, då skulle plötsligt jag bli livrädd för honom. Då skulle det vara jag som lade benen på ryggen om jag upptäckte att han avsiktligt smög på mig.

Så skör är balansen.

Korvas låtsades laga mat i ett vattenglas, innan vi skulle gå till dagis imorse. Hon strödde med handen över glaset, med precis samma rörelse som tv-kockarna gör när de saltar direkt i pannan. Och så rabblade hon upp de olika ingredienserna: ”Yst (ost), mungås (smörgås), bröd, bröd, mungås, bröd.”

Man brukar ju säga att det är viktigt med fantasi när man ska laga mat och då är Korvasson en lovande kock. Alla ingredienser, sånär som på några droppar vatten som redan låg i glaset, var fantasi.

Men man skulle också kunna hävda att Korvas är en ganska ensidig kock, att maten hon lagar innehåller pinsamt få ingredienser och dessutom är lite väl smörgåsbetonad. Till er som tycker så vill jag bara säga: Slappna av! Hon är faktiskt bara två år. Hur bra var ni på att laga mat när ni var två egentligen? Nej just det, tänk er för nästa gång.

Idioter!

Hon måste känna på sig att det är tidigt och visar en viss respekt genom att tala mycket lågmält. Jag hör hur hon står bara några centimeter ifrån mig, bredvid sängen och överlägger. ”Kudde, ligga där. Pappa sova, mamma sova” viskar hon och försöker åla sig upp med sin lilla kudde i handen och lägga sig vid min sida. Jag vet att jag inte får röja att jag är vaken, då är det klippt. Då har jag markerat att det är morgon och inte natt och därifrån finns ingen återvändo. Korvas fortsätter att böka runt och har lite svårt att komma upp i sängen, därför att jag ligger så nära kanten. ”Skulle jag ändå inte kunna maka mig lite inåt, så att hon får plats bredvid mig” tänker jag. ”Det vore rätt mysigt ändå och om jag gör det i en sömnig rörelse så kanske hon tror att jag fortfarande sover. Kanske kan hon då somna om i vår säng”, tänker jag. Försiktigt, försiktigt gör jag en ansats att börja glida mot mitten av sängen. Men med samma snabbhet som en kobra som hugger efter ett byte som försöker fly, märker hon min rörelse och börjar ropa ”PAPPA, PAPPA, PAPPA, PAPPA, PAPPA”.

Det står utom allt tvivel att jag har misslyckats och jag sträcker mig efter mobiltelefonen för att notera dagens klockslag för uppstigning. 05:28 står det på displayen. Korvas börjar knäppa av sig sin pyjamas och pratar om att byta blöja och kläder. Sedan springer hon runt, som om det var fest, och sjunger olika varianter av lilla snigel. När hon kommer till ”lilla mamma, akta dig…”, tänker jag att idag behöver hon inte akta sig.

För idag är det ”lilla mammas” tur att ligga kvar i sängen.

Lisa har solsting eller något liknande och ligger klubbad i sängen. Korvas står fyrtio centimeter från tv-skärmen och tittar på Nalle Puh. Om jag anstränger mig lite för att koppla bort Nalle-Puh-ljuden hör jag Lisas tunga andetag inifrån sovrummet. Men bara när Christoffer Robin inte pratar, vilket han lyckligtvis gör väldigt sällan, för när han tar ton fylls hela min kropp av irritation. I den gamla version av Nalle Puh som vi har här på landet har Christoffer Robin fått en målbrottsröst som i kombination med en svårplacerad dialekt och en präktig och lillgammal ton, gör det rent outhärdligt att höra på honom.

Vi är alla lite slaka efter att ha varit ute på sjön med Gullrumpan (båten), i gassande sol. Korvas sov hela vägen, vaggad av vågor och sövd av motormuller, under en skarf som vi knöt fast som solskydd.

Imorse åt vi jordgubbar i yoghurten och när det var tomt på Korvas tallrik fanns det bara fil att hälla på de nya jordgubbarna och då verkade Korvas tycka att det smakade lite konstigt.  För att försäkra mig om att det inte var något fel på filen, och kolla om det var kombinationen fil och yoghurtrester som fick det att smaka konstigt, tog jag en tugga (utan jordgubbar) från Korvas tallrik. Då blev hon helt ursinnig och skrek ”gobe” och pekade på min mun. Jag försäkrade henne om att jag inte hade tagit någon jordgubbe, men hon ville inte höra på det örat utan skrek och gormade och viftade med armarna och ville klösa ut jordgubben (som inte fanns) ur munnen på mig. Fullt så rasande över en förlorad tugga har jag aldrig sett henne.

Alldeles nyss ville hon gå ut och kissa. Hon har precis förstått att det går, utan blöja. Så vi gick ut och jag krängde av henne blöjan och hon vankade av och an för att hitta den perfekta platsen. Och innan jag visste ordet av hade hon bajsat på altanen.

Jag tittar på en dålig film och försöker skriva samtidigt. Det är fascinerande att jag fortfarande försöker, eftersom jag i princip aldrig har lyckats. Varje gång jag är i närheten av en rörlig bild förlorar jag kontrollen och måste följa det som rör sig.

… så även denna gång. Nu har dessa tre rader tagit fyrtiofem minuter att skriva. Jag får helt enkel ge det en helhjärtad chans imorgon istället och ge den dåliga filmen en helhjärtad chans idag.

Fridens.

Små bara fötter trampar omkring på blanka trägolv. Hon står och tittar på båtar och berättar för sig själv vad hon ser. Så småningom kan hon inte hålla sig längre och kommer fram till sängen och viskar ”pappa” och klappar mig i ansiktet. Klockan är sex på morgonen och Korvas har en helt annan uppfattning än jag om vad man bör göra vid den här tiden på dygnet. Jag funderar på om vi inte slopade spjällsängen lite väl tidigt här på landet, samtidigt som jag lyfter upp henne i sängen bredvid mig, i hopp om att hon ska somna om. Men jag vet att det är en naiv förhoppning och jag försöker samla kraft för att börja operera min morgonstela kropp.

Korvas vet inte vad det betyder, annat än att det är någonting ömt, men för mig verkar det som en injektion med smörjmedel för mina leder och inom loppet av någon minut är jag uppe ur sängen.

Hon har lagt sin lilla hand på min kind igen och sagt ”ja eskar dig”.

När jag skummar igenom mitt förra inlägg inser jag att det skulle kunna tolkas på ett sätt som inte riktigt motsvarar den känsla jag hade när jag skrev det. Man kan tolka det, ser jag nu, som att jag försöker beskriva en ledig vardag, då man låter tiden flyta iväg helt bekymmerslöst. En dag då man bara är, som folk säger. En härlig dag, då man bara lever i nuet, som folk säger. Det är ingen dålig tolkning. Jag hade nog tolkat det så själv om jag såg samma text, skriven av någon annan. Faktum är att jag förmodligen hade tolkat även min egen text på precis samma sätt, om jag hade läst den om ett år eller så, då minnet av ögonblicket bleknat. Tolkningen är alltså inte alls dålig, men inte desto mindre fel.

Jag misstänker att den största gruppen av de människor som orkade läsa det förra inlägget, fann det alltför intetsägande för att bemöda sig med några tolkningar över huvud taget. Det respekterar jag verkligen (även om ni inte är mina favoriter) – så särskilt spännande var det ju inte. Den näst största gruppen läsare, misstänker jag gjorde precis den tolkningen som jag har försökt beskriva här ovan. Näst störst låter ju ganska stort, men bara för att någonting är näst störst betyder det ju inte att det inte kan vara försvinnande litet. Hur det förhåller sig med den saken är och förblir dock ett mysterium. Den minsta gruppen läsare – och nu tror jag att vi är nere vid ett ytterst fåtal – tror jag tolkade texten rätt. Om man nu över huvud taget kan tala om rätt och fel när det kommer till tolkningar av det här slaget.

Detta inlägg, som lustigt nog handlar om ett annat inlägg, riktar sig alltså främst till den näst största gruppen Korvasbloggenläsare. Den grupp som bemödade sig med en tolkning, men som tolkade ”fel” och kan behöva lite vägledning. Hör ni till den minsta gruppen har ni ingenting att vinna av att fortsätta läsa, och till er kan jag inte annat än be om ursäkt för hela det här inlägget. Hör ni till den största gruppen, så gör ni som ni vill. Det har ni alltid gjort och ni har förmodligen redan slutat läsa och undrar varför i helvete ni klickade in på den här bloggen en gång till, efter gårdagens fiasko.

Alltså, om du hör till den näst största gruppen läsare rekommenderar jag att du läser om det förra inlägget. Denna gång med vetskapen om att du har tolkat det ”rätt” om du får en liten klump i magen och en känsla av att livet saknar mening. Att livet saknar mening är ju helt i sin ordning och inga nyheter precis, men om man tolkar inlägget som den näst största gruppen har gjort, förutsätter det att man är helt tillfreds med meningslösheten. Om man däremot har tolkat det som den minsta gruppen har gjort (den grupp som har tolkat ”rätt” och på min uppmaning förmodligen har slutat läsa vid det här laget) har man tolkat det som att meningslösheten just vid detta tillfälle inte skänkte något välbehag. Snarare en känsla av att inte riktigt ha någon plats i tillvaron.

Nu har ni alltså (ni i den näst största gruppen) nycklarna som krävs för att sätta er in i hur jag kände när jag skrev mitt förra inlägg. Ni kan inte veta någonting om hur jag känner nu, för nu har jag en helt annan känsla i kroppen än den som var gällande när jag skrev det förra inlägget. Faktum är att känslan jag hade i det förra inlägget kom att ändras ganska kort efter att jag publicerat det. Vanligtvis är jag dessutom väldigt förtjust i meningslösheten, vilket borde kunna bekräftas genom det här inlägget, och som också gör den näst största gruppens tolkning så trovärdig. Analyser av min nuvarande känsla får dock vänta. Man bör endast behandla en känsla i taget, annars blir det rörigt.

Annars blir det lite som livet.