Små bara fötter trampar omkring på blanka trägolv. Hon står och tittar på båtar och berättar för sig själv vad hon ser. Så småningom kan hon inte hålla sig längre och kommer fram till sängen och viskar ”pappa” och klappar mig i ansiktet. Klockan är sex på morgonen och Korvas har en helt annan uppfattning än jag om vad man bör göra vid den här tiden på dygnet. Jag funderar på om vi inte slopade spjällsängen lite väl tidigt här på landet, samtidigt som jag lyfter upp henne i sängen bredvid mig, i hopp om att hon ska somna om. Men jag vet att det är en naiv förhoppning och jag försöker samla kraft för att börja operera min morgonstela kropp.

Korvas vet inte vad det betyder, annat än att det är någonting ömt, men för mig verkar det som en injektion med smörjmedel för mina leder och inom loppet av någon minut är jag uppe ur sängen.

Hon har lagt sin lilla hand på min kind igen och sagt ”ja eskar dig”.