Det räcker med att jag öppnar kranen och börjar tappa upp vatten för att Korvas ska sätta igång och ropa ”Kåjas diska”. Sedan skjuter hon stolen framför sig och sluter upp vid min sida. Ibland fastnar hon med stolsbenet på en av golvplankorna som sticker upp lite högre än de andra. Först försöker hon då en liten stund själv, pressar och frustar, innan hon börjar gapa, närmast panikartat, att hon behöver hjälp. Då får jag skynda till undsättning och lyfter stolen över kanten så att hon kan fortsätta sitt hasande. Hon älskar att vara med och diska och har det mer eller mindre som krav, men bara av mig. Lisa frågar hon inte ens. Men jag har en gång bjudit dit henne att vara med och det såg hon som en självklar stående inbjudan.

Det är en fin stund, om man inte stressar. Inte så mycket prat, utan mest fokus på arbetet, utom någon gång ibland då någon av oss ber den andra lämna över något speciellt föremål. Sedan tillbaka till tystnaden – och arbetet. Om man anser sig ha bråttom är upplevelsen dock förknippad med en viss frustration, för det genererar onekligen lite merarbete. En mindre sjö på golvet och på stolen, och om Korvas är klädd får man byta om på henne efteråt. Om man inte tydligt avblåser aktiviteten blir hon aldrig klar. Det finns inget naturligt slut och hon låter aldrig sina föremål gå till sköljning och torkning. Det är liksom inte poängen, att det ska bli klart. Poängen är att diska. När jag vill avrunda börjar hon protestera, men då ropar jag ”klar!”, högt och tydligt och sköljer av hennes händer. ”Nu får du torka dig och tack för hjälpen!”, säger jag och lyfter ner henne från stolen. Och jag vet att hon känner sig glad, nöjd och rent av lite viktig, när hon varje gång glatt upprepar:

”Ta fö hjälpe!”