När jag skummar igenom mitt förra inlägg inser jag att det skulle kunna tolkas på ett sätt som inte riktigt motsvarar den känsla jag hade när jag skrev det. Man kan tolka det, ser jag nu, som att jag försöker beskriva en ledig vardag, då man låter tiden flyta iväg helt bekymmerslöst. En dag då man bara är, som folk säger. En härlig dag, då man bara lever i nuet, som folk säger. Det är ingen dålig tolkning. Jag hade nog tolkat det så själv om jag såg samma text, skriven av någon annan. Faktum är att jag förmodligen hade tolkat även min egen text på precis samma sätt, om jag hade läst den om ett år eller så, då minnet av ögonblicket bleknat. Tolkningen är alltså inte alls dålig, men inte desto mindre fel.

Jag misstänker att den största gruppen av de människor som orkade läsa det förra inlägget, fann det alltför intetsägande för att bemöda sig med några tolkningar över huvud taget. Det respekterar jag verkligen (även om ni inte är mina favoriter) – så särskilt spännande var det ju inte. Den näst största gruppen läsare, misstänker jag gjorde precis den tolkningen som jag har försökt beskriva här ovan. Näst störst låter ju ganska stort, men bara för att någonting är näst störst betyder det ju inte att det inte kan vara försvinnande litet. Hur det förhåller sig med den saken är och förblir dock ett mysterium. Den minsta gruppen läsare – och nu tror jag att vi är nere vid ett ytterst fåtal – tror jag tolkade texten rätt. Om man nu över huvud taget kan tala om rätt och fel när det kommer till tolkningar av det här slaget.

Detta inlägg, som lustigt nog handlar om ett annat inlägg, riktar sig alltså främst till den näst största gruppen Korvasbloggenläsare. Den grupp som bemödade sig med en tolkning, men som tolkade ”fel” och kan behöva lite vägledning. Hör ni till den minsta gruppen har ni ingenting att vinna av att fortsätta läsa, och till er kan jag inte annat än be om ursäkt för hela det här inlägget. Hör ni till den största gruppen, så gör ni som ni vill. Det har ni alltid gjort och ni har förmodligen redan slutat läsa och undrar varför i helvete ni klickade in på den här bloggen en gång till, efter gårdagens fiasko.

Alltså, om du hör till den näst största gruppen läsare rekommenderar jag att du läser om det förra inlägget. Denna gång med vetskapen om att du har tolkat det ”rätt” om du får en liten klump i magen och en känsla av att livet saknar mening. Att livet saknar mening är ju helt i sin ordning och inga nyheter precis, men om man tolkar inlägget som den näst största gruppen har gjort, förutsätter det att man är helt tillfreds med meningslösheten. Om man däremot har tolkat det som den minsta gruppen har gjort (den grupp som har tolkat ”rätt” och på min uppmaning förmodligen har slutat läsa vid det här laget) har man tolkat det som att meningslösheten just vid detta tillfälle inte skänkte något välbehag. Snarare en känsla av att inte riktigt ha någon plats i tillvaron.

Nu har ni alltså (ni i den näst största gruppen) nycklarna som krävs för att sätta er in i hur jag kände när jag skrev mitt förra inlägg. Ni kan inte veta någonting om hur jag känner nu, för nu har jag en helt annan känsla i kroppen än den som var gällande när jag skrev det förra inlägget. Faktum är att känslan jag hade i det förra inlägget kom att ändras ganska kort efter att jag publicerat det. Vanligtvis är jag dessutom väldigt förtjust i meningslösheten, vilket borde kunna bekräftas genom det här inlägget, och som också gör den näst största gruppens tolkning så trovärdig. Analyser av min nuvarande känsla får dock vänta. Man bör endast behandla en känsla i taget, annars blir det rörigt.

Annars blir det lite som livet.