Jag försöker få med filmen också. Det blir liksom en helt annan känsla då…

Ibland undrar jag vem det är som nattar vem. Min roll har blivit så passiv.

Jag fick ett förstklassigt mottagande när jag kom hem igår. ”Pappaaaa!” ropade Korvas och kom springande med armarna utsträckta. ”Pappa har kommit!”, fortsatte hon och klappade mig i ansiktet.

Innan, i trapphuset, blev jag pirrig och lite nervös, som inför ett kärleksmöte med mycket osäker utgång. Vilket i och för sig var precis vad det var, på ett plan – det plan där det inte är klart vilka reaktioner och känslor ett möte kommer att generera. På ett annat plan, det långsiktiga, känns utgången säkrare. Det mesta talar ju för att vi alltid kommer att höra ihop på ett eller annat sätt, om inga katastrofer som inbegriper döden inträffar. I ett tidigt skede alltså – att händelser som inbegriper döden oundvikligen kommer att inträffa förr eller senare, är jag smärtsamt medveten om. Där kan man tala om säker utgång.

Korvas var på strålande humör, och jag blev förvånad över hur koncentrerad dos av henne jag lyckades få i mig, bara på den lilla kvart jag hann vara med henne fram till läggdags. Men olyckligtvis inte tillräckligt koncentrerad för att jag inte skulle börja gråta när Korvas gjorde det, på dagislämningen imorse.

Men jag hann i alla fall runt hörnet först och klarade mig osedd.

En blandad känsla av tomhet och Korvas-abstinens har satt sig i kroppen på mig, efter ett två dagar långt bröllopsfirande i Dalarna. I hemlighet har jag närt en dröm om att min bortavaro skulle göra mig lite mer speciell i Korvas ögon. Att hon kanske skulle göra ett litet avbrott i sin nu ganska långa period av mammighet. Men jag har börjat tvivla.

Lisa har också varit på bröllop, ett annat, och Korvas har varit hos farmor en stor del av helgen, så risken är att min hemkomst inte alls kommer att få önskad effekt. Det finns ingen anledning att spekulera i det, det kommer mycket snart att visa sig, men tvivlar gör jag.

Tvivlar och åker tåg.

Ett annat tillfälle, som likt Slovakien-incidenten skyndade på utvecklingen av fyra-tofsars-metoden, var när två vänner skulle klippa mig (varav den ena en tidigare flitig kommentator i Korvasbloggen, men som slutade efter att jag, på skämt, kallat honom för idiot i en kommentar och han blev stött). Denna gång som inte var så särskilt långt efter Slovakien-incidenten var jag också, förmodligen av samma anledning som då, väldigt mån om att bevara min nyligen utväxta lugg.

Mina vänner sprayade mitt hår dyblött med vatten och sedan pekade jag var de skulle lägga det första snittet, varpå de klippte tre centimeter ovanför min markering. När håret sedan torkade och därmed krympte var luggen i det närmaste obefintlig, och katastrofen var ett faktum.

Det här var en tid då det hade börjat gå upp för mig att jag kanske inte var fullt lika oattraktiv som jag fram till dess hade befarat. Jag hade fått sådana indikationer från människor i bekantskapskretsen, vilket hade fått mig, som dittills hade haft komplex för min litenhet, att börja våga hoppas att sådana där saker som att ligga kanske skulle komma att inbegripa även mig, inom en överskådlig framtid. Jag hade också växt mycket och blivit rätt lång – jag hade bara inte riktigt insett det själv. Och det är möjligt, i alla fall inte omöjligt, att den här såkallade frisyren bidrog till senareläggningen av min sexuella debut.

Det var naturligtvis bara en av mina två vänner som gjorde det första ödesdigra klippet, och därefter fick den andra göra alla kommande klipp i ett, om jag ska vara ärlig, inte helt lyckat räddningsförsök. Det är således den första ”frisören” av de två, som bär den största skulden. Men jag är inte helt hundra på vem av dem det var. Om det var han som brukade kommentera i Korvasbloggen men som blev stött och slutade, eller om det var den andra. Han som aldrig har kommenterat i Korvasbloggen. Jag tror att jag vet, men jag är inte säker. Därför vore det inte heller schysst att hänga ut den skyldige, eller den jag tror är den skyldige, med namn.

Men kanske borde han egentligen prisas, om inte som deluppfinnare så i alla fall som en stark indirekt pådrivare till utvecklingen av fyra-tofsars-metoden.

För hur bagatellartad ter sig inte en eventuell senareläggning av någon annans sexuella debut, mot främjandet av samme persons oumbärliga innovation?

Ett av tillfällena som ledde fram till beslutet om utvecklingen av fyra-tofsars-metoden, var när jag i min ungdom skulle klippa mig – i Slovakien. Ni vet, passa på för att det var billigt.

Jag hade halvlångt hår och ville ha det kortare, men jag var extremt mån om att behålla luggen, av någon anledning.

”Don´t cut the fringe”, sa jag i ett försök att förklara hur jag ville ha det. När frisören hade förstått att det var engelska jag pratade, ett språk han inte kunde, hämtade han en kvinna som skulle agera tolk. Det skulle visa sig mycket snart, men förargligt nog försent, att tolkens engelska bara var marginellt bättre än frisörens.

”Don´t cut the fringe”, sa jag igen.

”Frindje?”, svarade tolken.

”Don´t cut the fringe”, sa jag för tredje gången och förstärkte mina ord genom att peka på min lugg, följt av en gest som tydligt skulle visa att de absolut inte fick klippa den. Kvinnan nickade mot mig och log, och under några sekunder trodde jag att vi hade uppnått samförstånd, att budskapet hade nått fram.

Sedan vände hon sig om och förklarade för frisören, på ett språk jag inte förstod, att jag absolut inte ville behålla så mycket som en millimeter av min lugg.

Jag vet inte om jag har berättat om fyra-tofsars-metoden tidigare, men har jag det så får man finna sig i att höra om den en gång till. Det är en metod som jag har utvecklat själv och är mycket stolt över.

Jag slutade tidigt med att gå till frisörer, efter att råkat ut för diverse trauman i tonåren. Varje gång jag skulle gå, tog det emot, vilket ledde till att jag till slut fick utforma en egen metod. En metod som var enkel och lovade ett hyfsat resultat varje gång. För hyfsat duger gott åt mig, det som skrämmer mig är de stora överraskningarna. När det kommer till frisyrer alltså.

Det är mycket sällan jag klipper mig och beslutet brukar alltid komma väldigt plötsligt.  Det kan vara att jag ser mig i spegeln under en sådan period när håret har blivit riktigt långt och ofta lägger sig på ett mycket löjligt vis. Speciellt avskyr jag när det börjar böja sig uppåt i nacken. Då är fyra-tofsars-metoden ultimat, eftersom man inte behöver boka någon tid hos en frisör. Att vänta existerar inte i fyra-tofsars-metodens värld. Faktum är att fem minuter efter att man har bestämt sig, är man en nyfriserad typ.

Igår kom beslutet, som vanligt mycket snabbt, med en viss påverkan av att jag ska på bröllop i helgen.

Precis som namnet antyder går metoden ut på att man gör fyra tofsar, som man klipper av. Men man får inte göra alla tofsar först och sen börja klippa, för då blir det fel, man måste göra dem och klippa av dem en i taget. För då får man med hår som har missats i en tofs, i en annan.

För säkerhets skull har jag här försökt illustrera hur det går till, med hjälp av några mycket enkla skisser.

Jag sov bara några få timmar i natt och hade ganska skruvade drömmar. Det fanns ett hemligt och enormt stort café, kombinerat med badhus, mitt i stan. Vid Kulturhuset ungefär. Entrén var extremt välgömd, så visste man inte om den var den omöjlig att hitta.

För att komma in fick man gå på en sandad plan tills man plötsligt började sjunka ner, som i kvicksand. Då gällde det att ta ett djupt andetag och hålla kvar det, för sedan åkte man genom en lång tunnel, ungefär som en vattenrutschkana, fylld med flytande honung, innan man slutligen damp ner på golvet i det enorma cafét.

Är det någon som skulle kunna uppskatta, bara mellan tummen och pekfingret, vad ett liknande bygge skulle kosta?

Korvas har varit på väldigt gott humör när jag har hämtat henne på dagis, de senaste gångerna. Personalen berättar att hon också ofta meddelar att hon är glad. Hon går helt enkelt fram till dem och säger ”jag är glad”. Även hemma förekommer det, lite när som helst, men framförallt efter utbrott, som för att tala om att det har gått över.

Dessa dagar är hemvägen en fröjd. I affären vill hon gärna hjälpa till med matvarorna, och under promenaden hemåt går hon och sjunger, med dagens frukt i sin hand.

Hon är också mån om att andra mår bra. ”Molly är glad, mamma är glad, pappa är glad”, brukar hon säga lite frågande, för att kolla av så att alla är glada. Det är viktigt att vara glad.

I lördags morse, efter att vi påmint Molly om att vi skulle åka ut till landet, kunde man strax höra ylningar från hennes rum. Ett läte som är så karaktäristiskt för tonåringar som just fått förkrossande besked.

Korvas som var i färd med att ropa ”åka båt, åka båt, åka båt”, bytte då plötsligt mantra, märkbart oroad, till ”Molly ledsen, Molly ledsen, Molly ledsen”.

Ack, dessa upprivande måndagslämningar på dagis. Att man inte har vant sig efter ett års träning. För trots att man känner igen proceduren lämnar man sitt barn, efter ett tårdrypande farväl, med samma känsla som om man just hade avslutat ett förhållande. Som en svikare och bedragare lufsar man iväg, med slokande huvud.

Dessa stunder skriker Korvas efter pussar och kramar, därför att hon vet att för varje puss och kram skjuts avskedet upp, om än med bara några sekunder.

Men så finns ju också hämtningarna, när hon ibland inte vill följa med hem. I alla fall inte på en gång. Hon har ju inte planerat tiderna själv, så ibland kommer man olägligt, när hon är mitt uppe i någonting. Det betyder inte att hon inte blir glad, utan bara att hon vill avsluta det hon håller på med. Det brukar jag respektera då, och efter en liten stund föreslår hon oftast själv att vi ska gå hem.

Det brukar jag försöka tänka på då, när det känns motigt. Eller på någonting annat som känns bra.

Som lördagens såpbubbelstund på landet, tillexempel.