Här kan man se den skakande, och bitvis mycket skakiga, dokumentären om ett barn som byter åsikt, i samma sekund som det går upp för henne att hon faktiskt måste äta, att alla måste äta.

För er som tycker att filmaren reagerar segt och låter efterbliven, vill jag förklara att det var en direkt effekt av att han var så koncentrerad på själva filmandet. Och er som inte godtar den förklaringen, kan jag inte annat än hänvisa till filmarens föräldrar. De som finns kvar vill säga.

Möjligen vet de vad som kan ha gått snett.