Ack, dessa upprivande måndagslämningar på dagis. Att man inte har vant sig efter ett års träning. För trots att man känner igen proceduren lämnar man sitt barn, efter ett tårdrypande farväl, med samma känsla som om man just hade avslutat ett förhållande. Som en svikare och bedragare lufsar man iväg, med slokande huvud.

Dessa stunder skriker Korvas efter pussar och kramar, därför att hon vet att för varje puss och kram skjuts avskedet upp, om än med bara några sekunder.

Men så finns ju också hämtningarna, när hon ibland inte vill följa med hem. I alla fall inte på en gång. Hon har ju inte planerat tiderna själv, så ibland kommer man olägligt, när hon är mitt uppe i någonting. Det betyder inte att hon inte blir glad, utan bara att hon vill avsluta det hon håller på med. Det brukar jag respektera då, och efter en liten stund föreslår hon oftast själv att vi ska gå hem.

Det brukar jag försöka tänka på då, när det känns motigt. Eller på någonting annat som känns bra.

Som lördagens såpbubbelstund på landet, tillexempel.