Ett annat tillfälle, som likt Slovakien-incidenten skyndade på utvecklingen av fyra-tofsars-metoden, var när två vänner skulle klippa mig (varav den ena en tidigare flitig kommentator i Korvasbloggen, men som slutade efter att jag, på skämt, kallat honom för idiot i en kommentar och han blev stött). Denna gång som inte var så särskilt långt efter Slovakien-incidenten var jag också, förmodligen av samma anledning som då, väldigt mån om att bevara min nyligen utväxta lugg.

Mina vänner sprayade mitt hår dyblött med vatten och sedan pekade jag var de skulle lägga det första snittet, varpå de klippte tre centimeter ovanför min markering. När håret sedan torkade och därmed krympte var luggen i det närmaste obefintlig, och katastrofen var ett faktum.

Det här var en tid då det hade börjat gå upp för mig att jag kanske inte var fullt lika oattraktiv som jag fram till dess hade befarat. Jag hade fått sådana indikationer från människor i bekantskapskretsen, vilket hade fått mig, som dittills hade haft komplex för min litenhet, att börja våga hoppas att sådana där saker som att ligga kanske skulle komma att inbegripa även mig, inom en överskådlig framtid. Jag hade också växt mycket och blivit rätt lång – jag hade bara inte riktigt insett det själv. Och det är möjligt, i alla fall inte omöjligt, att den här såkallade frisyren bidrog till senareläggningen av min sexuella debut.

Det var naturligtvis bara en av mina två vänner som gjorde det första ödesdigra klippet, och därefter fick den andra göra alla kommande klipp i ett, om jag ska vara ärlig, inte helt lyckat räddningsförsök. Det är således den första ”frisören” av de två, som bär den största skulden. Men jag är inte helt hundra på vem av dem det var. Om det var han som brukade kommentera i Korvasbloggen men som blev stött och slutade, eller om det var den andra. Han som aldrig har kommenterat i Korvasbloggen. Jag tror att jag vet, men jag är inte säker. Därför vore det inte heller schysst att hänga ut den skyldige, eller den jag tror är den skyldige, med namn.

Men kanske borde han egentligen prisas, om inte som deluppfinnare så i alla fall som en stark indirekt pådrivare till utvecklingen av fyra-tofsars-metoden.

För hur bagatellartad ter sig inte en eventuell senareläggning av någon annans sexuella debut, mot främjandet av samme persons oumbärliga innovation?