Jag har varit på svensexa i bruksorten Fagersta, och vissa intryck håller jag fortfarande på och bearbetar. I Fagersta fungerar allt lite annorlunda mot här hemma.

På tunnelbanan igår satt jag mittemot en man som var så fruktansvärt lik min egen pappa. Likheterna upphörde från mitten av näsan och neråt, ungefär, men den övre delen av ansiktet var identisk med den övre delen av min pappas ansikte. Jag fick tvinga mig att inte vrålstirra på honom, men det var svårt. Trots att det var rätt kusligt kunde jag inte få nog och sluta fascineras. Och varje gång jag tittade på honom, blev jag liksom förvånad så fort jag upptäckte att det inte var min pappa. Det måste ha varit någon igenkänningsavdelning i hjärnan som aktiverades och bekräftade att det faktiskt var min pappa, trots att jag visste att det inte var det.

Jag ser ideligen människor som liknar andra, men sällan såhär mycket och jag kan inte minnas att det någonsin har rört sig om någon som liknar en familjemedlem. 

Och så sov jag på kökssoffan inatt. Jag vaknade upp stelare i kroppen än efter en natt i sängen, men det var mycket praktiskt eftersom jag redan var påklädd när dagen började.

Det har tagit på krafterna bara att säga det här. Idag är helt enkelt en av dessa dagar.

Jag är inte redo för att säga mer.