Korvas fick ett ryck efter middagen och sprang lyckovarv i lägenheten, med armarna uppsträckta i luften, och skrattade. Senare, strax före läggdags, ringde Sverker på dörren och då visste glädjen inga gränser. Hon sken upp som en sol i hela ansiktet när han klev in.

De har setts några gånger sedan han flyttade, men det är stor skillnad från att ha haft honom hemma hela dagarna, till att bara träffa honom någon gång då och då. Och även om två månader är mycket lång tid i Korvas liv, har hon långt ifrån glömt bort honom.

När jag visade henne vällingflaskan blev hon bestört, eftersom hon förstod att det innebar slutet på kvällen, för hennes del – att hon inte skulle få vara med Sverker längre. Så när jag lyfte upp henne började hon vrida och åla sig och skrek: ”Sejke välling, Sejke välling”.

Och så kom det sig att Sverker fick den äran att ge sin gamla lägenhetskamrat kvällsvällingen.