Man skulle kunna likna det vid en kärleksaffär. För drygt en månad sedan var vi på Gotland och hälsade på en vän, Lina. Korvas och Lina hade träffats många gånger tidigare, men det var här på Gotland som det verkligen gnistrade till. Lina tycktes aldrig tröttna på att leka ramla-omkull-leken med Korvas, vilket tillsammans med annat belönades med evig kärlek.

Två sekunder efter att Lina ringt på vår dörr idag, kastade sig Korvas mot soffan och ropade ”oj, jag ramla”. Trots att nästan fem veckor hade passerat, hade Korvas inte glömt.

När det var dags att gå och lägga sig ropade Korvas förtvivlat ”min Lina”, på vägen mot badrummet. Men hon lugnade sig på skötbordet och tröstade sig med att ringa upp henne.

Och så här lät det: