Min egen dotter fryser ut mig – stöter bort mig som smuts. I alla fall när Lisa är hemma, annars tycks jag duga. Faktum är att hon till och med har spottat på mig, bokstavligen, men det är en annan historia.

Inifrån sovrummet ropar hon ”mamma”, samtidigt som hon står och rycker i spjällen på sängen, så att det skallrar i hela rummet. Men det är Lisas tur att sova denna morgon, så jag är den som kommer in för att hämta henne i alla fall. ”Nej, vill inte, inte pappa, stanna där, stanna där!”, ropar hon vid åsynen av mig. Jag blir lite stött och går ut igen och så fortsätter hon att gorma efter mamma. Sen går jag in igen och plockar upp henne i alla fall, trots protester.

Det här är belöningen för att jag har varit med henne, under nästan all hennes vakna tid, den senaste månaden. Om jag kramar Lisa ropar Korvas: ”Nej, inte kramas lite pappa. Min mamma!”.

Och jag kan inte låta bli att tortera mig själv och frågar då och då om jag kan få en puss. ”Nej, pussa mamma”, svarar hon då och springer med strutformad mun till Lisa och ger henne flera pussar på raken. Efteråt tittar hon på mig, som för att understryka att jag är exkluderad. Jag är helt enkelt inte tillräckligt spännande, förbrukad. Som en lortig trasa.

Och så somnar hon. Försvarslös. Jag skulle så lätt kunna ge igen nu. Jag skulle kunna måla dit en mustasch, eller hälla en hink med kallt vatten över henne. Eller jag vet inte, någonting.

Bara som en markering.