Jag fick ett förstklassigt mottagande när jag kom hem igår. ”Pappaaaa!” ropade Korvas och kom springande med armarna utsträckta. ”Pappa har kommit!”, fortsatte hon och klappade mig i ansiktet.

Innan, i trapphuset, blev jag pirrig och lite nervös, som inför ett kärleksmöte med mycket osäker utgång. Vilket i och för sig var precis vad det var, på ett plan – det plan där det inte är klart vilka reaktioner och känslor ett möte kommer att generera. På ett annat plan, det långsiktiga, känns utgången säkrare. Det mesta talar ju för att vi alltid kommer att höra ihop på ett eller annat sätt, om inga katastrofer som inbegriper döden inträffar. I ett tidigt skede alltså – att händelser som inbegriper döden oundvikligen kommer att inträffa förr eller senare, är jag smärtsamt medveten om. Där kan man tala om säker utgång.

Korvas var på strålande humör, och jag blev förvånad över hur koncentrerad dos av henne jag lyckades få i mig, bara på den lilla kvart jag hann vara med henne fram till läggdags. Men olyckligtvis inte tillräckligt koncentrerad för att jag inte skulle börja gråta när Korvas gjorde det, på dagislämningen imorse.

Men jag hann i alla fall runt hörnet först och klarade mig osedd.