Ofta har jag tålamodet. Jag tänker att Korvas måste få en chans att utforska saker och ting i sin egen takt. Men ibland räcker det inte hela vägen.

Vi har ingen hiss och bor tre trappor upp, och sedan Korvas började insistera på att gå själv kan det ta precis hur lång tid som helst. Det är bara att kapitulera. Jag brukar försöka andas lugnt och känna att jag faktiskt inte har bråttom och att det här är kvalitetstid för henne. Då kan jag sjunka in i ett rofyllt tillstånd och tycka att tiden i trappuppgången inte alls är så dum. ”Är inte trapphuset en lika god plats i livet att befinna sig på, som någon annan?”, tänker jag. På vägen upp stannar hon gärna ofta, kanske backar ett steg för att plocka upp ett litet barr eller en frökapsel eller ett torkat blad som har lossnat från någon av växterna som pryder fönsterbrädet på varje våning. På vägen ner vill hon hoppa utför det sista trappsteget på varje halvvåning. Hon står liksom och laddar och säger ”Korvas hoppa”, en bra stund innan hon verkligen tar steget ut och hoppar.

Det är dessa stunder, när jag bär på tunga kassar eller ska passa en tid, som jag känner hur tålamodet tryter och hur irritationen tar över. ”Men hoppa då”, säger jag.

”Du måste stanna där” svarar hon då, men menar i själva verket att jag ska gå i förväg.

”Men jag har ju gått bort en bit, hoppa nu, du står ju bara där”, svarar jag, lite mer frustrerat än första gången. Då står hon kvar och fortsätter förbereda sig tills jag säger ” MEN HOPPA NU DÅ, annars måste jag komma och hämta dig”. Och när ingenting händer går jag och hämtar henne och hon börjar skrika så att det ekar i hela trapphuset.

”Ahhhhh, Korvas hoppa, Kovas hoppa, aaahhh”, tjuter hon sprattlande i min famn. Och så slutar det med att jag sätter ett gråtande barn i vagnen och kör i väg.

Så var det igår, men när vi kom till min syster, som har hiss, var det andra bud. ”Åka hissen”, var det första hon sade och jag kunde se hur hon fylldes av förväntan. Men när vi klev in i hissen satte hon sig ner på golvet direkt.

Det tog mig ett par sekunder att komma ihåg, att det är så de åker hiss mellan avdelningarna på dagis.