Tusen tack för alla gratulationer!

Jag var med på morgonsamlingen på dagis idag. Vi kom lite sent, precis när samlingen skulle börja och Korvas började gråta och höll ett krampaktigt tag om min hals. De andra barnen satt redan tysta i en ring, på sina blå små kuddar och väntade, så för att inte förstöra den goda stämningen tänkte jag att det kanske var bäst att jag var med. Dessutom var det längesen sist och då var det en mysig upplevelse.

Man kan likna barnen i ringen vid känslobehållare, med genomskinlig hud. De är så fulla av känslor att det knappt ryms kött, blod och ben i de små kropparna, och inga känslor eller reaktioner är fel eller konstiga. Någon brister helt utan förvarning ut i gråt för att den saknar någon av sina föräldrar, utan att det besvärar de andra barnen. Inte av likgiltighet eller kyla, utan för att det är så självklart att man blir ledsen över saker ibland. Och de vet att det snart kommer en vuxen som tröstar den bedrövade.

För så är det ordnat i deras lilla samhälle, att den som behöver hjälp får det.