Efter samlingen på dagis igår, var jag även med på fruktstunden. När de små stolarna inte räckte till satte jag mig på knä bredvid Korvas. Hon var hela tiden vänd mot mig och klappade mig på hakan och sa ”Pappa är en liten flicka”.

Hon blev inte direkt förvånad när jag upplyste henne om att jag är en pojke, vi har ju gått igenom det där ganska många gånger. Men jag tänkte att den där andra biten med att pappa har snopp och Korvas snippa, skulle komma därnäst och insåg att jag inte alls kände mig lika bekväm med den diskussionen på dagis, med en massa andra människor i rummet, som hemma, men hon hoppade över det denna gång.

Efter fruktstunden gick vi på en liten rundvandring på hennes nya avdelning. De har flyttat en trappa upp så allt ser annorlunda ut. Men det är samma personal och ungefär samma barnaskara, så flytten känns inte överdrivet dramatisk. Korvas visade stolt upp vilken stol hon brukade sitta och äta på. ”Jättestor, jättestor!”, ropade hon med ett nöjt leende. Men allra stoltast tycktes hon vara över toaletten, en toalett i miniatyr i anslutning till den stora. Efter att hon hade fått visa upp sin nya miljö, blev uppbrottet ovanligt avslappnat. En kram och en puss och inga tårar.

Jag misstänker att de har potträning på dagis nu, eller något liknande, för på vägen hem efter att jag hämtat henne ville hon kissa och bajsa hela tiden. ”Måste bajsa, måste kissa”, sa hon och satte sig på huk. Vid ett litet betongfundament, i anslutning till trottoaren och ett buskage, stannade vi och jag satte mig ner så att hon kunde ”kissa och bajsa” bäst hon ville. Som så många gånger tidigare tänkte jag vara tålmodig och låta henne själv tröttna på leken, tills det uppstod en naturlig mättnad, och som så många gånger tidigare insåg jag snart att jag förmodligen aldrig kommer att få bevittna en naturlig mättnad.

När hon hade ”kissat och bajsat” 35 gånger, avbröt jag leken.