Vi är fast i en vampyrserie, Lisa och jag. När Korvas vilar på dagarna skyndar vi oss att sätta på ett nytt avsnitt, och när hon sover på kvällarna, efter att vi har klarat av middag och annat, tittar vi tills någon av oss somnar eller tills vi inser att om vi inte går och lägger oss kommer vi att vara oansvarigt trötta nästa dag. Vi åsidosätter andra sysslor, som att blogga och läsa. Istället kryper vi upp i soffan och beskådar spänt blodsugarnas blodsugande. Man skulle kunna säga att vi har blivit lika beroende av blodsugarna som blodsugarna är av att suga blod. Och det är inget litet beroende, det är ett beroende på liv och död.

Korvas egentligen enda likhet med en vampyr är beroendet av att suga. I effektiv tid räknat suger hon mer än en vampyr, men hon kommer undan med det eftersom hon suger på en napp och inte på andra människors halsar. Om nappen hade räknats som en människa och varit fylld med blod, då hade skillnaden varit hårfin. Men så är det inte. En napp är en napp och en människa en människa.

Det är viktigt att hålla dem isär.