När jag ser den här bilden slås jag av en tanke som inte är sann. Och jag vet att det inte var så, för jag var ju där. Det var en fin stund vi hade Korvas och jag och hon fick verkligen smak för vildhallon. Hon ville aldrig gå därifrån och låg till slut lutad över busken för att komma åt alla bären i mitten. Jag minns att jag först fick en rastlös känsla i kroppen, när jag tyckte att vi hade varit där tillräckligt länge och ville gå vidare, men hejdade mig. Vi hade inte bråttom någonstans. Varför skulle hon då inte bara kunna få stå där och äta hallon precis så länge hon orkade, tills det var hon som fick nog och inte jag? Det fick hon, bestämma själv alltså. Jag slog undan känslan och hjälpte henne istället med alla de bär hon inte nådde. Och jag slogs av tanken på hur långt jag måste ha kommit som människa som gav bort nästan alla bär jag plockade. Så var det inte förr. Man får äta det man plockar själv, brukade jag tänka på den tiden.

Men trots att jag vet hur det verkligen låg till kan jag, när jag ser den här bilden, inte låta bli att tänka att hon just är i färd med att stoppa fingrarna i halsen för att kräkas.

Och då hade det ju inte alls varit lika mysigt som det verkligen var. Så då tänker jag på hur det verkligen var, att hallonen faktiskt var på väg in och inte ut. För nästan all typ av föda, möjligen med messmör som undantag, är mysigare på vägen in än på vägen ut, oberoende av vilken väg den tar. 

Och då när jag tänker på hur det verkligen var, blir det mysigt igen. Verkligheten blir, så att säga, skillnaden mellan en trevlig och en inte alls lika trevlig upplevelse.

Många gånger tjänar man ingenting på att fantisera.