Även Korvas och mitt system, om vem som ska få läsa vilken del i tidningen, har i likhet med de flesta andra system undantag. Noggrant utformade klausuler som, om kraven uppfylls, kan ge förtur till en eller annan del. Förtur kan man tillexempel få om man har ett starkt intresse för någon speciell fråga, inom något specifikt område.

Som i Korvas fall, utvecklingen i Mongoliet.

Jag minns hur mina föräldrar kunde sitta vid frukostbordet och bråka om tidningen, när jag var liten. Det fanns bara två delar i DN på den tiden och jag kommer inte ihåg vilken del som innehöll vad, men av deras reaktioner att döma fanns det en vinstlott och en nitlott. Den ena delen bar på löften om kunskap och insikt, medan den andra delen knappt bar på någonting alls. Möjligen bar den, i likhet med den första delen, på en möjlighet att läsas i helt utsträckt läge, om läsaren själv var minst en och nittio lång.

Hur fördelningen av delarna mellan mina föräldrar såg ut, har jag ingen aning om. Kanske hade de någon sorts varannan-gång-princip, eller så var det först till kvarn som gällde. I så fall borde pappa ha varit den som oftast lade beslag på den åtråvärda delen, eftersom han alltid var uppe först och gjorde frukost. Förmodligen var det så det gick till, varför skulle de annars tjafsa?

När Korvas och jag ska göra upp om tidningens olika delar på morgonen, har vi ett helt annat tillvägagångssätt. Ett system som bygger på att om man ändå läser tidningen upp och ner, så får man hålla tillgodo med sporten.

Efter samlingen på dagis igår, var jag även med på fruktstunden. När de små stolarna inte räckte till satte jag mig på knä bredvid Korvas. Hon var hela tiden vänd mot mig och klappade mig på hakan och sa ”Pappa är en liten flicka”.

Hon blev inte direkt förvånad när jag upplyste henne om att jag är en pojke, vi har ju gått igenom det där ganska många gånger. Men jag tänkte att den där andra biten med att pappa har snopp och Korvas snippa, skulle komma därnäst och insåg att jag inte alls kände mig lika bekväm med den diskussionen på dagis, med en massa andra människor i rummet, som hemma, men hon hoppade över det denna gång.

Efter fruktstunden gick vi på en liten rundvandring på hennes nya avdelning. De har flyttat en trappa upp så allt ser annorlunda ut. Men det är samma personal och ungefär samma barnaskara, så flytten känns inte överdrivet dramatisk. Korvas visade stolt upp vilken stol hon brukade sitta och äta på. ”Jättestor, jättestor!”, ropade hon med ett nöjt leende. Men allra stoltast tycktes hon vara över toaletten, en toalett i miniatyr i anslutning till den stora. Efter att hon hade fått visa upp sin nya miljö, blev uppbrottet ovanligt avslappnat. En kram och en puss och inga tårar.

Jag misstänker att de har potträning på dagis nu, eller något liknande, för på vägen hem efter att jag hämtat henne ville hon kissa och bajsa hela tiden. ”Måste bajsa, måste kissa”, sa hon och satte sig på huk. Vid ett litet betongfundament, i anslutning till trottoaren och ett buskage, stannade vi och jag satte mig ner så att hon kunde ”kissa och bajsa” bäst hon ville. Som så många gånger tidigare tänkte jag vara tålmodig och låta henne själv tröttna på leken, tills det uppstod en naturlig mättnad, och som så många gånger tidigare insåg jag snart att jag förmodligen aldrig kommer att få bevittna en naturlig mättnad.

När hon hade ”kissat och bajsat” 35 gånger, avbröt jag leken.

Tusen tack för alla gratulationer!

Jag var med på morgonsamlingen på dagis idag. Vi kom lite sent, precis när samlingen skulle börja och Korvas började gråta och höll ett krampaktigt tag om min hals. De andra barnen satt redan tysta i en ring, på sina blå små kuddar och väntade, så för att inte förstöra den goda stämningen tänkte jag att det kanske var bäst att jag var med. Dessutom var det längesen sist och då var det en mysig upplevelse.

Man kan likna barnen i ringen vid känslobehållare, med genomskinlig hud. De är så fulla av känslor att det knappt ryms kött, blod och ben i de små kropparna, och inga känslor eller reaktioner är fel eller konstiga. Någon brister helt utan förvarning ut i gråt för att den saknar någon av sina föräldrar, utan att det besvärar de andra barnen. Inte av likgiltighet eller kyla, utan för att det är så självklart att man blir ledsen över saker ibland. Och de vet att det snart kommer en vuxen som tröstar den bedrövade.

För så är det ordnat i deras lilla samhälle, att den som behöver hjälp får det.

”Ska det bli kul imorgon då?”, frågade Molly sent igår, när hon gick upp för trappan.

”Öh, ja, eller vadå, vad menar du?”, svarade jag förbryllad.

”Jamen hallå, du fyller ju år imorgon!”, sa Molly och blev nästan irriterad. I alla fall tyckte hon att jag var lite störd. Det var andra gången den kvällen som hon påminde mig om min födelsedag och det var andra gången som det gick upp för mig att jag helt och hållet hade glömt bort den.

Låt mig berätta lite kort om vargstrumporna. När Korvas skulle följa med mig ut och handla häromdagen fick hon två olika strumpor. Jag tog de som låg inom räckhåll för att komma iväg så snabbt som möjligt, och de råkade vara i olika färger.

När jag satte dem på hennes fötter noterade hon att en var blå och en röd, och jag sa: ”Ja, du får en av varje”.

”Vargar!”, utbrast hon då och log stort. Och när jag nästkommande dag försökte återställa ordningen kom hon med krav om att det var vargstrumporna som gällde.

Korvas fick ett ryck efter middagen och sprang lyckovarv i lägenheten, med armarna uppsträckta i luften, och skrattade. Senare, strax före läggdags, ringde Sverker på dörren och då visste glädjen inga gränser. Hon sken upp som en sol i hela ansiktet när han klev in.

De har setts några gånger sedan han flyttade, men det är stor skillnad från att ha haft honom hemma hela dagarna, till att bara träffa honom någon gång då och då. Och även om två månader är mycket lång tid i Korvas liv, har hon långt ifrån glömt bort honom.

När jag visade henne vällingflaskan blev hon bestört, eftersom hon förstod att det innebar slutet på kvällen, för hennes del – att hon inte skulle få vara med Sverker längre. Så när jag lyfte upp henne började hon vrida och åla sig och skrek: ”Sejke välling, Sejke välling”.

Och så kom det sig att Sverker fick den äran att ge sin gamla lägenhetskamrat kvällsvällingen.

Jag förbannade mig själv för att jag inte hade tagit med mig kameran, den där dagen när Korvas och jag var ute i regnet med våra paraplyer. Lisa fotade ju ovanifrån, efter att jag hade ringt och upplyst henne om att vi var därnere och promenerade, men jag såg också framför mig alla de bilder jag skulle ha kunnat ta på markplan, om jag bara hade haft en kamera.

Det är en märklig känsla det där, när man plötsligt blir besatt av att äga och konservera ett ögonblick. I sin girighet att inte förlora stunden blir man lite blind för densamma och förlorar därmed också en bit av den. Om det, som i det här fallet, rör sig om fotografering så byter man, så att säga, upplevelsen av ögonblicket mot en bild av det, vilket väldigt ofta är ett dåligt byte. Och om man till råga på allt inte ens har en kamera så byter man upplevelsen av ögonblicket mot viljan av att ha en bild av ögonblicket, och det är ett rakt igenom skitdåligt byte.

Denna gång tog jag i desperation fram min mobiltelefon, med sin oändligt långsamma slutartid och dåliga upplösning, bara för att få med mig någonting, vad som helst. Och lite vad som helst var just vad jag fick, eftersom de tänkta ögonblicksbilderna var förbi varje gång kameran äntligen tog en bild. Lyckligtvis bestämde jag mig snart för att slopa fotograferingen och helt hänge mig åt stunden, efter att ha grämt mig en liten stund över att jag inte hade gjort så från början. Jag grät, kan man säga, åt spilld mjölk och spillde på så sätt lite till.

Igår kom jag att tänka på att jag hade de inte fullt så lyckade bilderna i telefonen och blev upprörd över att jag inte hade något smart sätt att överföra dem till datorn på. Ingen sladd och mobilen tycktes inte vilja synka med datorn på något annat sätt heller. Så då fick jag mms:a över en av bilderna till bloggen, som ett inlägg, och sedan snabbt ta bort det igen, efter att ha kopierat bilden. Sedan tittade jag, av ren nyfikenhet, i statistiken för att ta reda på hur många, förutom jag själv, som hade hunnit se bilden dyka upp, bara för att i nästa ögonblick försvinna igen. Tre, eller möjligen fyra, personer hade hunnit vara inne på sidan.  

Så för er tre, eller om det nu var fyra, är det här en chans att studera bilden en gång till, utan att den försvinner. Och för er andra visas här en halvsuddig bild, med många tankar och mycket vånda bakom.

Ett stycke dåligt byte och en gnutta spilld mjölk.

Vi gick och handlade mat igår, Korvas och jag. Det var dagens stora äventyr och hon blev väldigt glad när vi skulle gå iväg, vilket smittade av sig på mig. Jag blir ju vanligtvis inte skitglad, per automatik, när jag ska gå och handla, även om jag tycker att det är helt okej. Men det är inte så att jag jublar och gör glädjehopp. Något som jag förvisso inte gjorde nu heller, men jag hade i alla fall ett leende på läpparna.

Korvas skrattade och sprang, så att håret fladdrade i vinden, och hennes armar var utsträckta åt sidorna. Som målgörargesterna i fotboll ungefär – att gå och handla är som att göra mål för korvas. När vi närmar oss en gata stannar hon, oftast självmant men ibland krävs det att man ropar ”stopp”. Än så länge känns det tryggt att ha henne lös på trottoarerna, för hon är inte överdrivet snabb. Hon brukar ropa ”springa fort” och så springer hon det allra snabbaste hon kan, men kommer då ändå inte upp i min normala promenadtakt. Och så får hon alltid gå på insidan, så att jag och barnvagnen bildar som en mur ut mot trafiken. Över gatan håller hon mig i handen och ropar ”akta bilar, akta bilar, akta bilar, akta bilar”, som ett mantra ända tills vi har kommit över på andra sidan.

Sedan fortsätter glädjeyran inne i affären och Korvas kommer med en miljon förslag om saker att handla. Hennes förslag sker inte verbalt, utan genom att hon kommer dragandes med någon vara, som jag i nio falla av tio ber henne gå tillbaka med. Eller ja, jag inser nu att det här inte går ihop. Om korvas kommer med en miljon förslag och jag refuserar nio av tio, skulle det betyda att jag ändå behåller hundra tusen, och riktigt så mycket är det ju inte frågan om. Det jag brukar släppa igenom är nästan uteslutande frukt och grönsaker. Korvas älskar frukt och vissa grönsaker och jag uppmuntrar gärna det. Det har tillexempel blivit närmast en tradition att hon lägger i en cocktailtomat i korgen. Jag tror att jag aldrig har sett någon annan handla bara en cocktailtomat, vilket egentligen förvånar mig, för det är skitsmart – om man känner till hemligheten.

Nämligen att den inte ger utslag på vågen.

Jag har varit på svensexa i bruksorten Fagersta, och vissa intryck håller jag fortfarande på och bearbetar. I Fagersta fungerar allt lite annorlunda mot här hemma.

På tunnelbanan igår satt jag mittemot en man som var så fruktansvärt lik min egen pappa. Likheterna upphörde från mitten av näsan och neråt, ungefär, men den övre delen av ansiktet var identisk med den övre delen av min pappas ansikte. Jag fick tvinga mig att inte vrålstirra på honom, men det var svårt. Trots att det var rätt kusligt kunde jag inte få nog och sluta fascineras. Och varje gång jag tittade på honom, blev jag liksom förvånad så fort jag upptäckte att det inte var min pappa. Det måste ha varit någon igenkänningsavdelning i hjärnan som aktiverades och bekräftade att det faktiskt var min pappa, trots att jag visste att det inte var det.

Jag ser ideligen människor som liknar andra, men sällan såhär mycket och jag kan inte minnas att det någonsin har rört sig om någon som liknar en familjemedlem. 

Och så sov jag på kökssoffan inatt. Jag vaknade upp stelare i kroppen än efter en natt i sängen, men det var mycket praktiskt eftersom jag redan var påklädd när dagen började.

Det har tagit på krafterna bara att säga det här. Idag är helt enkelt en av dessa dagar.

Jag är inte redo för att säga mer.