Här kan man se den skakande, och bitvis mycket skakiga, dokumentären om ett barn som byter åsikt, i samma sekund som det går upp för henne att hon faktiskt måste äta, att alla måste äta.

För er som tycker att filmaren reagerar segt och låter efterbliven, vill jag förklara att det var en direkt effekt av att han var så koncentrerad på själva filmandet. Och er som inte godtar den förklaringen, kan jag inte annat än hänvisa till filmarens föräldrar. De som finns kvar vill säga.

Möjligen vet de vad som kan ha gått snett.

Korvas och jag gick till Vasaparken idag efter dagis och träffade min syster Annika och kusinerna Eddie och Leon. Annika och jag satt och pratade, medan Eddie grävde i sandlådan, Leon cyklade och Korvas strödde sand i min hand.

Efter ett tag kom Eddie bärande på en vit liten plastburk, ämnad för lek. Den var som vilken liten plastburk som helst, med den skillnaden att den hade ett Kristdemokraterna-klistermärke fäst på sig. ”Vad fan är det här?”, undrade vi och pillade bort märket och gav tillbaka burken till Eddie. Senare såg vi att den lilla plastburken inte var ensam. Det fanns även hinkar i sandlådan, i matchande färger, märkta med kristdemokraternas logotyp.

Med en viss obehagskänsla i kroppen började vi spekulera i vad det egentligen handlade om. Frågorna var onekligen många. Hur hamnar Kristdemokraterna-leksaker på en allmän lekplats, och varför? Det förefaller ju inte särskilt sannolikt att de som driver stället, Unga Örnar, skulle ha placerat ut hinkarna där, tillsammans med alla andra, låt oss kalla dem, opolitiska leksaker.

Kan det vara så enkelt att några sponsrade Kristdemokrater har lekt där och sedan glömt, eller rent av inte orkat ta med sig, sina hinkar och andra plastattiraljer?

Eller kan det vara så att leksakerna avsiktligt har placerats där, så att barnen ska tycka att Kristdemokraterna är ena schyssta ena och sedan rösta på dem om femton-sexton år?

Eller kan det vara så att hinkarna avsiktligt har placerats där, så att barnens föräldrar ska tycka att Kristdemokraterna är ena schyssta ena, som skänker leksaker till barn, och sedan rösta på dem redan detta val? Kanske blir det just hinkarna som kommer att locka över väljarna från något annat parti.

Frågorna var fler än jag orkar redogöra för här, men hur vi än vred och vände på det, kunde vi inte komma på en enda förklaring, som inte gav en oangenäm eftersmak.

Någon annan som kan?

Jag började förbereda mig för krig. Igår morse efter att bara ha träffat Korvas en timme dagen innan, tänkte jag att det kanske hade vänt. ”Nu har jag varit borta ett dygn”, tänkte jag ”nu kanske jag framstår som lite mer attraktiv och speciell i Korvas ögon”.

Så fel jag hade, det var kalla handen igen, direkt när jag kom in i sovrummet. ”Inte pappa, stanna där.” Och inte fick jag någon puss när jag skulle gå. Då började jag fundera på om det kanske var så enkelt som att hon hade slutat tycka om mig. Att jag inte behövde leta längre efter orsaker till varför jag blivit utfryst under ett par dagar, att det helt enkelt var mig som person hon inte gillade. En mognadsfråga bara, det tog henne ett par år att komma fram till att vi inte drog jämnt, hon och jag.

Sen dess har jag gått och funderat på olika sätt att ge igen och liksom försökt träna mig på att inte tycka om henne så mycket, så att det blir jämnt. Så imorse, efter att ha varit borta ytterligare ett dygn ifrån henne, var jag beredd med knutna nävar. Jag skulle fan inte ta någon skit och definitivt inte be om pussar. Det var slut med det nu.

Och så var hon som förbytt. Hon tryckte sig mot mig och sa ”min pappa” och när vi stod i hallen, på väg till dagis, sa hon ”ja eskar dig”. Men då stod jag med ryggen mot.

Eventuellt kan hon ha sagt det till katten.

”Åka buss”, sa Korvas gång på gång, efter att vi hade förklarat att vi inte skulle åka båt och att vi faktiskt inte har någon bil. Att åka med någon sorts färdmedel, så ofta som möjligt, tycks vara av största vikt för Korvas. Det är liksom ett äventyr i sig och inte huvudsakligen ett sätt att färdas mellan två punkter.

I lördags, när det här utspelade sig, var hon nog mest på jakt efter någonting, vad som helst, som kunde förgylla en grå, trist och regnig dag. Inte för att Korvas ännu har lärt sig att grå och regniga dagar, av många tas för trista, utan för att vi knappt gjorde någonting. Vi ritade några katter och bankade lite på bultbrädan, men i övrigt satt vi mest och häckade, utan någon energi att tala om. Så när jag skulle gå iväg till systemet och till mataffären ville hon naturligtvis följa med.

Jag hade tänkt klara av handlandet snabbt och effektivt, och det var bara en kvart kvar tills systemet skulle stänga, så jag sa till Korvas att hon fick vänta, att jag snart skulle komma tillbaka. Då blev hon förtvivlad och skrek ”Korvas komma med, Korvas komma med”, och jag hade inte hjärta att låta henne missa dagens enda chans till en utflykt, så hon fick följa med i alla fall.

Fem minuter senare sov hon som en stock i vagnen. Typiskt att när hon äntligen fick komma ut på äventyr, så skulle hon missa allt. Helst ville jag inte väcka henne för tidigt, så jag drog ut på tiden i affären, för att jag skulle slippa stå på gården, i regnet, och vänta på att hon vaknade.

Regnet hade tilltagit ordentligt när jag tillslut fick väcka henne utanför porten. Hon verkade vara besviken, när det gick upp för henne att vi kommit tillbaka. Att hela äventyret redan hade utspelat sig, bortom hennes medvetande. ”Vill inte gå in”, sa hon och insisterade på att få hålla mitt paraply. Jag lovade henne att vi kunde vara ute en liten stund om hon kunde hålla tillgodo med ett mindre paraply. Ett som hon faktiskt orkade lyfta.

När hon, i vanlig ordning, undrade var katten höll hus förklarade jag att den förmodligen var hemma och sov, att de flesta katter inte gillar regn, och att det vettigaste vi kunde göra en dag som denna var att promenera.

Och så blev det. I närmare en timme gick vi runt runt på gården, med regnet smattrande mot våra paraplyer. Korvas var glad och kände sig märkvärdig under sitt paraply, och varje gång vi passerade porten sa hon ”inte gå in, måste regn”.

För en utomstående, måste det ha sett ut som att jag gick varv efter varv, ensam, med ett paraply som skydd och ett annat som sällskap.

Det finns framförallt två saker som är unika med de här bilderna. Det ena är att Korvas har klänning, det händer sannerligen inte varje dag, och det andra är att Molly håller Korvas i handen, vilket inte händer fullt lika sällan, men nästan. I alla fall är det fullständigt unikt att hon håller henne i handen under en hel promenad, i sina egna kvarter tillråga på allt. Hela vägen till Odenplan höll de hand, trots risken för att Molly skulle bli sedd av någon jämnårig. Molly var så fin mot Korvas denna dag, att den senare stundtals måste ha trott att hon befann sig i paradiset.

Det kan ha varit för att hon var så glad, Molly. Glad och förväntansfull över att få åka till Finland med sin pappa och gå på festival Sonisphere och se sina stora idoler Mötley Crüe. Under flera dagar förberedde hon sig. Hon ville hitta den rätta looken och sprang upp och ner för trapporna för att få feedback på sina utstyrslar. Själv föll jag till föga och lovade att köpa henne ett läppstift, när hon pratade om hur fint det skulle vara till. Hon förväntade sig inte att hon skulle få det, men det här skulle bli hennes första riktigt stora konsertminne och jag ville göra vad jag kunde för att göra det perfekt, oberoende av hur jag vanligen ställer mig till att köpa läppstift åt tolvåringar.

Hon var pirrig och hade svårt att somna natten innan. På morgonen hörde jag hur hon stökade runt på sitt rum, många timmar tidigare än hon brukar stiga upp på lediga dagar. Sen gick vi till Odenplan och köpte läppstift och Molly höll Korvas i handen, och på kvällen åkte hon iväg.

Och så kommer det en jävla storm och blåser bort hela skiten. Spelningen ställs in. Fattar ni!? Molly står på ett översvämmat fält i Finland och Mötley Crüe ska inte spela! Fy fan.

Idag var hon förtvivlad.

Min egen dotter fryser ut mig – stöter bort mig som smuts. I alla fall när Lisa är hemma, annars tycks jag duga. Faktum är att hon till och med har spottat på mig, bokstavligen, men det är en annan historia.

Inifrån sovrummet ropar hon ”mamma”, samtidigt som hon står och rycker i spjällen på sängen, så att det skallrar i hela rummet. Men det är Lisas tur att sova denna morgon, så jag är den som kommer in för att hämta henne i alla fall. ”Nej, vill inte, inte pappa, stanna där, stanna där!”, ropar hon vid åsynen av mig. Jag blir lite stött och går ut igen och så fortsätter hon att gorma efter mamma. Sen går jag in igen och plockar upp henne i alla fall, trots protester.

Det här är belöningen för att jag har varit med henne, under nästan all hennes vakna tid, den senaste månaden. Om jag kramar Lisa ropar Korvas: ”Nej, inte kramas lite pappa. Min mamma!”.

Och jag kan inte låta bli att tortera mig själv och frågar då och då om jag kan få en puss. ”Nej, pussa mamma”, svarar hon då och springer med strutformad mun till Lisa och ger henne flera pussar på raken. Efteråt tittar hon på mig, som för att understryka att jag är exkluderad. Jag är helt enkelt inte tillräckligt spännande, förbrukad. Som en lortig trasa.

Och så somnar hon. Försvarslös. Jag skulle så lätt kunna ge igen nu. Jag skulle kunna måla dit en mustasch, eller hälla en hink med kallt vatten över henne. Eller jag vet inte, någonting.

Bara som en markering.

Man skulle kunna likna det vid en kärleksaffär. För drygt en månad sedan var vi på Gotland och hälsade på en vän, Lina. Korvas och Lina hade träffats många gånger tidigare, men det var här på Gotland som det verkligen gnistrade till. Lina tycktes aldrig tröttna på att leka ramla-omkull-leken med Korvas, vilket tillsammans med annat belönades med evig kärlek.

Två sekunder efter att Lina ringt på vår dörr idag, kastade sig Korvas mot soffan och ropade ”oj, jag ramla”. Trots att nästan fem veckor hade passerat, hade Korvas inte glömt.

När det var dags att gå och lägga sig ropade Korvas förtvivlat ”min Lina”, på vägen mot badrummet. Men hon lugnade sig på skötbordet och tröstade sig med att ringa upp henne.

Och så här lät det:

Korvas står böjd över toaletten och följer strålens färd mot botten. Sådana här tillfällen vill hon inte missa. ”Korvas komma med”, ropar hon och kommer springande, om hon vid något tillfälle har varit på väg att missa denna enastående höjdpunkt. Och om man har smugit iväg med föresatsen att vara ifred, bankar hon desperat på dörren, så fort hon har hört det bekanta ljudet av porlande vätskor.

”Pfuu, pfuu” gör hon med strutformad mun. ”Måste blåsa lite”. Och så säger hon någonting som jag inte hör. Eller rättare sagt, jag hör, men tänker först att jag kanske har hört fel. Att jag borde ha hört fel.

”Vad sa du Korvas?”, frågar jag då.

”Mmm, lukta gott!”, upprepar hon och vänder sig om med ett stort leende i ansiktet.

”Tja”, tänker jag och skrattar högt. ”Vem har bestämt att kiss måste lukta äckligt?”

När jag ser den här bilden slås jag av en tanke som inte är sann. Och jag vet att det inte var så, för jag var ju där. Det var en fin stund vi hade Korvas och jag och hon fick verkligen smak för vildhallon. Hon ville aldrig gå därifrån och låg till slut lutad över busken för att komma åt alla bären i mitten. Jag minns att jag först fick en rastlös känsla i kroppen, när jag tyckte att vi hade varit där tillräckligt länge och ville gå vidare, men hejdade mig. Vi hade inte bråttom någonstans. Varför skulle hon då inte bara kunna få stå där och äta hallon precis så länge hon orkade, tills det var hon som fick nog och inte jag? Det fick hon, bestämma själv alltså. Jag slog undan känslan och hjälpte henne istället med alla de bär hon inte nådde. Och jag slogs av tanken på hur långt jag måste ha kommit som människa som gav bort nästan alla bär jag plockade. Så var det inte förr. Man får äta det man plockar själv, brukade jag tänka på den tiden.

Men trots att jag vet hur det verkligen låg till kan jag, när jag ser den här bilden, inte låta bli att tänka att hon just är i färd med att stoppa fingrarna i halsen för att kräkas.

Och då hade det ju inte alls varit lika mysigt som det verkligen var. Så då tänker jag på hur det verkligen var, att hallonen faktiskt var på väg in och inte ut. För nästan all typ av föda, möjligen med messmör som undantag, är mysigare på vägen in än på vägen ut, oberoende av vilken väg den tar. 

Och då när jag tänker på hur det verkligen var, blir det mysigt igen. Verkligheten blir, så att säga, skillnaden mellan en trevlig och en inte alls lika trevlig upplevelse.

Många gånger tjänar man ingenting på att fantisera.

Ofta har jag tålamodet. Jag tänker att Korvas måste få en chans att utforska saker och ting i sin egen takt. Men ibland räcker det inte hela vägen.

Vi har ingen hiss och bor tre trappor upp, och sedan Korvas började insistera på att gå själv kan det ta precis hur lång tid som helst. Det är bara att kapitulera. Jag brukar försöka andas lugnt och känna att jag faktiskt inte har bråttom och att det här är kvalitetstid för henne. Då kan jag sjunka in i ett rofyllt tillstånd och tycka att tiden i trappuppgången inte alls är så dum. ”Är inte trapphuset en lika god plats i livet att befinna sig på, som någon annan?”, tänker jag. På vägen upp stannar hon gärna ofta, kanske backar ett steg för att plocka upp ett litet barr eller en frökapsel eller ett torkat blad som har lossnat från någon av växterna som pryder fönsterbrädet på varje våning. På vägen ner vill hon hoppa utför det sista trappsteget på varje halvvåning. Hon står liksom och laddar och säger ”Korvas hoppa”, en bra stund innan hon verkligen tar steget ut och hoppar.

Det är dessa stunder, när jag bär på tunga kassar eller ska passa en tid, som jag känner hur tålamodet tryter och hur irritationen tar över. ”Men hoppa då”, säger jag.

”Du måste stanna där” svarar hon då, men menar i själva verket att jag ska gå i förväg.

”Men jag har ju gått bort en bit, hoppa nu, du står ju bara där”, svarar jag, lite mer frustrerat än första gången. Då står hon kvar och fortsätter förbereda sig tills jag säger ” MEN HOPPA NU DÅ, annars måste jag komma och hämta dig”. Och när ingenting händer går jag och hämtar henne och hon börjar skrika så att det ekar i hela trapphuset.

”Ahhhhh, Korvas hoppa, Kovas hoppa, aaahhh”, tjuter hon sprattlande i min famn. Och så slutar det med att jag sätter ett gråtande barn i vagnen och kör i väg.

Så var det igår, men när vi kom till min syster, som har hiss, var det andra bud. ”Åka hissen”, var det första hon sade och jag kunde se hur hon fylldes av förväntan. Men när vi klev in i hissen satte hon sig ner på golvet direkt.

Det tog mig ett par sekunder att komma ihåg, att det är så de åker hiss mellan avdelningarna på dagis.