Tiderna är annorlunda nu. Om jag blundar minns jag tydligt en tid då jag hade total koll på allt som hände runt Korvas. Inte ens en liten fis gick mig obemärkt förbi. Med min tideräkning är det ju inte särskilt länge sedan, så egentligen minns jag det tydligt också utan att blunda. Men det låter mer avlägset om jag säger att jag måste blunda och med Korvas tideräkning är det en evighet sedan.

Varje ny min, rörelse och ljud var jag där för att se.

Nu får man ofta vara något av en detektiv för att lista ut var saker kommer ifrån. Många gånger får hon sina repliker från filmer och böcker och då finns ju svaret där, det gäller bara att hitta det. Jag vore en lögnare om jag påstod att jag fäster lika stor uppmärksamhet vid varje formulering, som Korvas gör, i böcker och filmer. Men då och då får man en aha-upplevelse när man återser en bekant formulering. Vissa saker antar jag kommer från dagis, och då är man ju helt ovetande.

Exempel på ett par saker som jag tror att jag har listat ut, varifrån de kommer:

–       När vi skulle natta Korvas en kväll hytte hon med fingret och påstod att det var ”dumheter”. Ett par veckor senare lade jag märke till en scen i Hitta Nemo, där Nemos pappa Marvin ropar ”vad är det för dumheter” när Nemo simmar ut på öppet hav.

–       ”Det är kallt ute” (som hon gärna säger när det är trettio grader varmt) kommer från boken Bu och Bä i blåsväder.

Exempel på ett par saker som jag inte har en aning om varifrån de kommer:

–       Då och då, sedan någon vecka tillbaka ropar Korvas ”bajs i blöja” nästan som ett skällsord. Hon har även börjat säga ”bajs i blöja, det är äckligt”. Något som varken Lisa eller jag ALDRIG har sagt. Och vi har ansträngt oss för att inte heller med miner antyda att skötseln av hennes bak skulle vara det minsta oangenäm. Lyckligtvis verkar det vara bara ord. Hon visar inga tecken på att skämmas eller verkligen tycka att det är äckligt.

–       När jag duschade och Korvas badade i baljan, sa hon plötsligt ”hej pappa, kul å se dig”.

–       Sen ett par dagar tillbaka påstår hon att hon är en liten råtta. ”Kojas är en liten åtta” säger hon.

Historien upprepar sig. Jag började jobba igår och gick med Korvas till dagis. Under sommarveckorna slår dagiset ihop sig med ett annat dagis. En helt ny plats och många nya ansikten.

Det var lite som om allt började om från början. Att lämna henne skrikande och förtvivlad fick mig att må fysiskt illa.

Men när jag skulle hämta henne ville hon inte gå därifrån, och det måste ju betraktas som någonting positivt. Därför var det lite lättare att lämna henne idag.

”Korvas kallas Edith” sa hon när hon kom hem.

Vi är fast i en vampyrserie, Lisa och jag. När Korvas vilar på dagarna skyndar vi oss att sätta på ett nytt avsnitt, och när hon sover på kvällarna, efter att vi har klarat av middag och annat, tittar vi tills någon av oss somnar eller tills vi inser att om vi inte går och lägger oss kommer vi att vara oansvarigt trötta nästa dag. Vi åsidosätter andra sysslor, som att blogga och läsa. Istället kryper vi upp i soffan och beskådar spänt blodsugarnas blodsugande. Man skulle kunna säga att vi har blivit lika beroende av blodsugarna som blodsugarna är av att suga blod. Och det är inget litet beroende, det är ett beroende på liv och död.

Korvas egentligen enda likhet med en vampyr är beroendet av att suga. I effektiv tid räknat suger hon mer än en vampyr, men hon kommer undan med det eftersom hon suger på en napp och inte på andra människors halsar. Om nappen hade räknats som en människa och varit fylld med blod, då hade skillnaden varit hårfin. Men så är det inte. En napp är en napp och en människa en människa.

Det är viktigt att hålla dem isär.