Jag förbannade mig själv för att jag inte hade tagit med mig kameran, den där dagen när Korvas och jag var ute i regnet med våra paraplyer. Lisa fotade ju ovanifrån, efter att jag hade ringt och upplyst henne om att vi var därnere och promenerade, men jag såg också framför mig alla de bilder jag skulle ha kunnat ta på markplan, om jag bara hade haft en kamera.

Det är en märklig känsla det där, när man plötsligt blir besatt av att äga och konservera ett ögonblick. I sin girighet att inte förlora stunden blir man lite blind för densamma och förlorar därmed också en bit av den. Om det, som i det här fallet, rör sig om fotografering så byter man, så att säga, upplevelsen av ögonblicket mot en bild av det, vilket väldigt ofta är ett dåligt byte. Och om man till råga på allt inte ens har en kamera så byter man upplevelsen av ögonblicket mot viljan av att ha en bild av ögonblicket, och det är ett rakt igenom skitdåligt byte.

Denna gång tog jag i desperation fram min mobiltelefon, med sin oändligt långsamma slutartid och dåliga upplösning, bara för att få med mig någonting, vad som helst. Och lite vad som helst var just vad jag fick, eftersom de tänkta ögonblicksbilderna var förbi varje gång kameran äntligen tog en bild. Lyckligtvis bestämde jag mig snart för att slopa fotograferingen och helt hänge mig åt stunden, efter att ha grämt mig en liten stund över att jag inte hade gjort så från början. Jag grät, kan man säga, åt spilld mjölk och spillde på så sätt lite till.

Igår kom jag att tänka på att jag hade de inte fullt så lyckade bilderna i telefonen och blev upprörd över att jag inte hade något smart sätt att överföra dem till datorn på. Ingen sladd och mobilen tycktes inte vilja synka med datorn på något annat sätt heller. Så då fick jag mms:a över en av bilderna till bloggen, som ett inlägg, och sedan snabbt ta bort det igen, efter att ha kopierat bilden. Sedan tittade jag, av ren nyfikenhet, i statistiken för att ta reda på hur många, förutom jag själv, som hade hunnit se bilden dyka upp, bara för att i nästa ögonblick försvinna igen. Tre, eller möjligen fyra, personer hade hunnit vara inne på sidan.  

Så för er tre, eller om det nu var fyra, är det här en chans att studera bilden en gång till, utan att den försvinner. Och för er andra visas här en halvsuddig bild, med många tankar och mycket vånda bakom.

Ett stycke dåligt byte och en gnutta spilld mjölk.