”Åka buss”, sa Korvas gång på gång, efter att vi hade förklarat att vi inte skulle åka båt och att vi faktiskt inte har någon bil. Att åka med någon sorts färdmedel, så ofta som möjligt, tycks vara av största vikt för Korvas. Det är liksom ett äventyr i sig och inte huvudsakligen ett sätt att färdas mellan två punkter.

I lördags, när det här utspelade sig, var hon nog mest på jakt efter någonting, vad som helst, som kunde förgylla en grå, trist och regnig dag. Inte för att Korvas ännu har lärt sig att grå och regniga dagar, av många tas för trista, utan för att vi knappt gjorde någonting. Vi ritade några katter och bankade lite på bultbrädan, men i övrigt satt vi mest och häckade, utan någon energi att tala om. Så när jag skulle gå iväg till systemet och till mataffären ville hon naturligtvis följa med.

Jag hade tänkt klara av handlandet snabbt och effektivt, och det var bara en kvart kvar tills systemet skulle stänga, så jag sa till Korvas att hon fick vänta, att jag snart skulle komma tillbaka. Då blev hon förtvivlad och skrek ”Korvas komma med, Korvas komma med”, och jag hade inte hjärta att låta henne missa dagens enda chans till en utflykt, så hon fick följa med i alla fall.

Fem minuter senare sov hon som en stock i vagnen. Typiskt att när hon äntligen fick komma ut på äventyr, så skulle hon missa allt. Helst ville jag inte väcka henne för tidigt, så jag drog ut på tiden i affären, för att jag skulle slippa stå på gården, i regnet, och vänta på att hon vaknade.

Regnet hade tilltagit ordentligt när jag tillslut fick väcka henne utanför porten. Hon verkade vara besviken, när det gick upp för henne att vi kommit tillbaka. Att hela äventyret redan hade utspelat sig, bortom hennes medvetande. ”Vill inte gå in”, sa hon och insisterade på att få hålla mitt paraply. Jag lovade henne att vi kunde vara ute en liten stund om hon kunde hålla tillgodo med ett mindre paraply. Ett som hon faktiskt orkade lyfta.

När hon, i vanlig ordning, undrade var katten höll hus förklarade jag att den förmodligen var hemma och sov, att de flesta katter inte gillar regn, och att det vettigaste vi kunde göra en dag som denna var att promenera.

Och så blev det. I närmare en timme gick vi runt runt på gården, med regnet smattrande mot våra paraplyer. Korvas var glad och kände sig märkvärdig under sitt paraply, och varje gång vi passerade porten sa hon ”inte gå in, måste regn”.

För en utomstående, måste det ha sett ut som att jag gick varv efter varv, ensam, med ett paraply som skydd och ett annat som sällskap.