Korvas står böjd över toaletten och följer strålens färd mot botten. Sådana här tillfällen vill hon inte missa. ”Korvas komma med”, ropar hon och kommer springande, om hon vid något tillfälle har varit på väg att missa denna enastående höjdpunkt. Och om man har smugit iväg med föresatsen att vara ifred, bankar hon desperat på dörren, så fort hon har hört det bekanta ljudet av porlande vätskor.

”Pfuu, pfuu” gör hon med strutformad mun. ”Måste blåsa lite”. Och så säger hon någonting som jag inte hör. Eller rättare sagt, jag hör, men tänker först att jag kanske har hört fel. Att jag borde ha hört fel.

”Vad sa du Korvas?”, frågar jag då.

”Mmm, lukta gott!”, upprepar hon och vänder sig om med ett stort leende i ansiktet.

”Tja”, tänker jag och skrattar högt. ”Vem har bestämt att kiss måste lukta äckligt?”