Korvas har varit på väldigt gott humör när jag har hämtat henne på dagis, de senaste gångerna. Personalen berättar att hon också ofta meddelar att hon är glad. Hon går helt enkelt fram till dem och säger ”jag är glad”. Även hemma förekommer det, lite när som helst, men framförallt efter utbrott, som för att tala om att det har gått över.

Dessa dagar är hemvägen en fröjd. I affären vill hon gärna hjälpa till med matvarorna, och under promenaden hemåt går hon och sjunger, med dagens frukt i sin hand.

Hon är också mån om att andra mår bra. ”Molly är glad, mamma är glad, pappa är glad”, brukar hon säga lite frågande, för att kolla av så att alla är glada. Det är viktigt att vara glad.

I lördags morse, efter att vi påmint Molly om att vi skulle åka ut till landet, kunde man strax höra ylningar från hennes rum. Ett läte som är så karaktäristiskt för tonåringar som just fått förkrossande besked.

Korvas som var i färd med att ropa ”åka båt, åka båt, åka båt”, bytte då plötsligt mantra, märkbart oroad, till ”Molly ledsen, Molly ledsen, Molly ledsen”.