Korvas har börjat ställa krav på fler föremål att diska och har på så sätt blivit en besvärligare partner, eftersom våra uppfattningar om hur det bör gå till kraftigt går isär. Dessutom nöjer hon sig inte med vilka föremål som helst, utan vill gärna ha stora och skrymmande saker eller, ännu hellre, samma föremål som jag för stunden håller på med. Problemet då blir ju att om jag ger henne mitt föremål måste jag ta ett nytt, som då i samma ögonblick jag nuddar vid det blir mer åtråvärt än det förra.

Senaste gången vi diskade tillsammans slog det mig att jag faktiskt aldrig gett henne chansen, på riktigt. Vi har haft fina diskstunder tillsammans och det har varit ett sätt för mig att få någonting gjort, utan att Korvas blir gnällig – ett sätt att förvandla en hushållssyssla till kvalitetstid, men jag har aldrig särskilt ingående försökt förklara hur man verkligen gör. Så efter att hon stått och rört om i en skål med en plastslev en bra stund, försökte jag instruera henne ordentligt. Tog tag om hennes små händer och visade rörelserna.

Jag vågar nog påstå att resultatet var gott, även bortsett från den ökade självkänslan. När Korvas var färdig med den slev som var exempelföremålet under lektionen hade hon lyckats knuffa bort mer grötrester än hon hade tillfört.