Jag hittade två ganska svullna bett på Korvas ben i söndags kväll. Insektsbett inbillade jag mig, antingen getingstick eller mycket kraftigt uppsvullnade myggbet. Sådär som det blir om man är överkänslig. Det hör till ovanligheterna att jag inte känner till de flesta skavankerna på hennes kropp, men jag hade ju varit borta i drygt två dygn.

Farmor, som varit barnvakt, visste ingenting och på dagis visste de ingenting. Men någon dag senare kom de på att vi borde kolla så att hon inte hade fått svinkoppor, för det är någonting som går på dagis nu.

Idag kollade vi och det var ingen fara, de trodde också att det var bett av något slag. Men det var ett fint äventyr för Korvas att komma dit. Vi tittade på färggranna fiskar i flera olika akvarier och sedan läste vi en bok i väntrummet, om två tvillingar som åker i olika båtar.

Korvas var oblyg för sköterskan och pratade för fullt om sina bett på benet, som vid det här laget mer liknade sår efter ett par nätters kliande. När det var klart fick Korvas ett stort fyrkantigt plåster över alltihop och blev mycket glad. Plåster var viktigt när man var liten, det minns jag mycket väl. Man ville gärna ha så många som möjligt och det värsta som fanns var om man fick alldeles för smala plåster. Då kunde det lika gärna kvitta. Men Korvas plåster var perfekt – respektingivande. Även om jag tror att hon, med sin ringa ålder, uppskattade plåstret mer som någonting dekorativt, snarare än ett tecken djärvhet.

Som om sköterskan vore självaste jultomten nöjde hon sig inte med bara plåstret, utan gav också Korvas ett Skalman-klistermärke. Så när vi kom till dagis var hon en mycket stolt ägare av två märkvärdiga skatter. Värre var att det genast uppstod problem, eftersom de andra barnen gärna ville titta och ta på hennes klistermärke. Då fick hon något panikartat i blicken och skrek, och det blev tydligt att hennes rädsla för att bli av med skatten vida översteg glädjen över att äga den.

Jag fick en viss Sagan-om-ringen-känsla och tänkte på Gollums besatthet och kärlek till sin älskade ring, trots att den förgör honom. Sådana föremål ska man akta sig för. Om jag upptäcker liknande tendenser hos Korvas kommer jag att kasta Skalman-klistermärket fortare än kvickt.  

Och om hon då biter av mig fingret, är jag rädd att det kan vara försent.