Det hörs gitarrljud uppe från Mollys rum. Jag tycker mig till och med ana lite sång – det är stort.

Vi bråkade lite idag. Molly har precis varit på någon sorts läger med skolan och kom hem och var supertrött. Hon hade nästan dubbeldygnat. Att dygna är att vara vaken i ett dygn, så att dubbeldygna borde ju rimligen, om jag har förstått allting rätt, gå ut på att vara vaken i två dygn. Vi skulle på middag hos en vän, men Molly tänkte under inga omständigheter följa med. Hon var så trött att hon ville gå och lägga sig direkt, sa hon. Men det tänkte inte vi gå med på. Att nästan ha dubbeldygnat var ingen ursäkt som varken Lisa eller jag fann godtagbar för att utebli från en middag, och äta måste hon ju göra i vilket fall som helst – hon skulle med. Sedan följde skrik och förbannelser.

Under middagen satt hon och kämpade för att upprätthålla sin sura min, för att tydligt markera det svek och lidande hon utsatts för. Vid några tillfällen kunde hon inte låta bli att dra lite på smilbanden, eftersom hon var omgiven av roliga människor som hon tycker mycket om. Då var hon tvungen att snabbt korrigera ansiktet tillbaka till det bistra och missnöjda uttrycket. Som om hon hade gjort något fel eller pinsamt och riskerade att bli påkommen.

Hon fick gå hem tidigare så att hon kunde gå och lägga sig. Under promenaden till tunnelbanan lär hennes sinne ha varit något mildare.

Men nu efter att vi nyss har kommit hem sitter den tidigare så sömnsvultna tonåringen alltså och spelar gitarr och sjunger på sitt rum.