De andra barnen dansade varv efter varv till musik på en rund röd matta. Samma matta som de har morgonsamlingarna på. Korvas var i färd med att köra en buss. Hon hörde min röst innan hon såg mig och lämnade det hon hade för händerna för att springa och möta mig. ”Min pappa! Pappa har kommit!”, följt av klappar på kinden och pussar på munnen. Och så sprids en värme i kroppen, så plötslig att man blir förvånad. Än mer förvånad eftersom man blev förvånad också dagen innan. Man blir alltså inte bara förvånad över den plötsliga värmen utan även förvånad över sin egen förvåning – över den plötsliga värmen.

Korvas gick igenom, med både ord och gester, vad hon hade sysselsatt sig med, vilket alltså just då varit att köra en buss, byggd av kartong. Bussen var tillräckligt stor för att hon själv skulle få plats i den, men inte tyngre än att den kunde köras med tankekraft som enda drivmedel. Bortsett från faktorer som krocksäkerhet var det på många sätt den ultimata bussen. En buss som hade kunnat sätta hela världsekonomin i gungning om den fått komma ut på marknaden.

För Amerika hade den inneburit en total kollaps.