Det högg till i kroppen varje gång jag tänkte på Korvas när jag var i Berlin. Extra starkt var det när jag såg andra små barn. Jag vet inte om det beror på att jag själv har barn nu eller på någon babyboom, men plötsligt tyckte jag mig se dem överallt. Tidigare år har jag reflekterat över att det knappt fanns några små barn i staden. Som om Berlinare föddes när de var sjutton. Nu finns de, överallt.

Känslan i magen när man saknar någon mycket är inte helt olik en oroskänsla – lite som när man hade gjort någonting dumt i skolan och var rädd för att det skulle upptäckas. När känslan av saknad var som mest intensiv kunde jag till och med känna den fysiska tyngden av Korvas kropp i min famn.

Jag skyndade mig uppför trapporna och när jag fick upp dörren stod Korvas redan i hallen. Hon hade nog hört hur nyckeln raspade mot låset och gått dit för att se vem som kom. ”Min pappa”, sa hon försiktigt, nästan lite blygt och jag tyckte att hon såg en halvmeter längre ut än sist jag såg henne. När jag lyfte upp henne, sniffade henne i håret och sandpapprade hennes lena hud med min stickiga, sa hon: ”Pappa åkt flygplan klart.”

Sedan lät jag henne bestämma. Jag smög när hon ville smyga, blev rädd när hon sa ”Bu”, rullade boll och bar minimala solglasögon när hon ville det. Och när hon på kvällen ropade ”pappa” inifrån sovrummet sprang jag till undsättning, trots att det var ett tydligt falskt alarm. Hon låtsades vara ledsen och jag köpte villkoren och spelade med.

Jag var till och med tacksam.