Det var kallt idag på väg till dagis. Jag gick med uppdragna axlar och en känsla av att vilja gå i ide. Korvas skuttade fram och pekade frågande på alla vattenpölar längs vägen, de som inte dunstat bort sedan gårdagens regn. Hon ville hoppa och plaska i dem, men eftersom hon inte hade några regnkläder på sig avrådde jag henne från det. Bara tanken på att det iskalla vattnet skulle stänka upp och snudda vid hennes varma hud fick mig att frysa ännu mer.

”Visst är det kallt!?”, sa jag till Korvas, på det där sättet som vuxna kan säga att det är kallt, som betyder så mycket mer än en reflektion på vädret. Det betyder att de fryser ända in i själen. Vädret blir närmast en ursäkt och räddning, en gratis förklaring till känslan av litenhet, en förklaring som man snabbt omfamnar därför att det blir bekvämast så.

”Nej, Kåjas ha fina jacka!”, svarade hon och klappade stolt på sin nyärvda jacka. Hon förstod inte alls vad jag pratade om, varken i fråga om väder eller underliggande meningar. Det var en frisk dag med många vattenpölar och lika mycket småsten på marken och fåglar i luften som vanligt. Till och med bären på buskarna, de som vi inte vet namnet på och som man inte får äta, var kvar precis som vanligt. Inte heller idag var det blåbär och inte heller idag skulle man stoppa dem i munnen. I handen höll hon en bit av ett presentsnöre som hon vajade fram och tillbaka, samtidigt som hon rabblade namnen på de hon skulle träffa på dagis.

Jag gick bredvid som en tjuv – en leende parasit som ville skapa förtroende för att oupptäckt kunna stjäla av hennes krafter. Det gick inte att släppa tanken på att gå i ide. Ett varmt ide och sova ett barns sömn. En sömn som helar och stärker och inte lägger sig som ett lock på vardagen, som ett reklamavbrott i en dålig film.