Man ska inte förminska sina barns bedrifter, men heller inte på ett skrytmässigt sätt förstora dem. Därför tänker jag låta filmen i föregående inlägg tala för sig själv – på så sätt gör jag ingetdera. Jag låter bara filmen redogöra för sjutton sekunder direkt tagna ur verkligheten, utan förklaringar. Om ögonblicken innan filmen börjar eller sekunderna efter att den slutar bjuder på några ledtrådar får vi alltså inte veta. Vidden av Korvas läsförståelse får förbli ett mysterium, ännu ett tag.

Vem hon brås på, om man nu alltid måste brås på någon, är nog oss båda, fast på olika sätt. Det ovanligt tidiga intresset för det skrivna ordet kommer nog från Lisa, medan förmågan att uttala ett ord på ett någorlunda begripligt sätt, utan att blanda ihop det med andra, kommer från mig.

I övrigt vill jag bara tacka Magnus, Brasse och Eva (må hon vila i frid) för ett riktigt hästjobb!

Eller ja, elefantjobb kanske är mer korrekt.