Snabbt är man tillbaka i rutinerna. Men efter varje litet avbrott känns det som om flera år har gått. Man måste liksom backa ett steg för att kunna hamna mitt i nuet, annars blir man blind för det som finns framför fötterna. Efter sommaruppehållet på dagis var det så uppenbart hur mycket som hade hänt med alla barn. Minnena från inskolningen är så färska, ur en vuxens perspektiv, att känslorna därifrån segar sig kvar, samtidigt som barnen rusar fram i verkligheten. Det fungerar som ett stroboskop ungefär, man fastnar på en bild och bearbetar den och när man är mottaglig för nästa bild tycks den ha hoppat fram. Passagen däremellan, som rymmer ett helt litet liv, är som en dimma.

Det var närmast bebisar som gick på sommarlov och tillbaka kom små verbala människor. Man pratar med sina barn som man alltid har gjort, men blir närmast chockad över att man plötsligt får svar på sina frågor. Att man är mitt inne i en kommunikation, utan att man kan avgöra när övergången från monolog till dialog skedde.

Även mellan barnen är den verbala kommunikationen nu ett faktum. När man lämnar eller hämtar på dagis skäller de nästan på varandra – hytter med nävarna, spänner käkmusklerna, drar ihop ögonen och utropar högt: ”Min pappa!” eller ”min mamma!”. Det finns ju inte riktigt någon motsättning i det, egentligen är de överens redan från början, men när någon så barskt pekar ut sin förälder måste man möta det och kontra med att man har en egen.

Såhär såg Korvas ut imorse, redo att utkämpa striden om vem som är vems pappa.