Ett jämlikhetsengagemang har vaknat i min styvdotters hjärta, vilket får mitt eget att brännas av kärlek och stolthet. Inget tvång, inte jobbigt att masa sig iväg, hon ville själv vara med. Hon förstår att det är viktigt, det är någonting som hon kan relatera till. Att det kommer att sitta människor i riksdagen som inte tycker att en del av de människor hon känner är välkomna här i Sverige. Kanske gick det helt och hållet upp för henne nu att man verkligen kan göra skillnad med sin röst. Att det handlar om så mycket mer än om vem som ska ha si eller så mycket pengar i plånboken.

Det kändes hoppfullt att stå där, tillsammans med tusentals människor. Inte minst var det skönt att få skrika ut lite av sin frustration. Även Korvas försökte hänga med. I början uppmanade hon oss ivrigt att inte skrika. För vad skulle hon tro? Många gånger har vuxna människor sagt åt henne att inte skrika och plötsligt är hon omringad av fler vuxna än hon har sett i hela sitt liv som faktiskt står och gör just det – skriker. Till slut förstod hon att det var på sin plats och försökte hänga med. Hon höll upp sin lilla näve i luften när alla andra gjorde det och hon applåderade när alla andra gjorde det. Korvas förstod naturligtvis inte vad allt ståhej handlade om, men applåder är viktiga saker.

På vägen till demonstrationen gick vi förbi Hötorget, där Korvas fick en blomma av en man i ett stånd. Han sken upp i ett stort leende när han såg henne, där hon gick och sjöng glatt gatan fram. Snabbt tog han upp en röd blomma ur en hink med vatten och bröt av en bit av den långa stjälken så att blomman bättre skulle passa i hennes hand. Hon blev förvånad och glad, mycket glad, blommor är viktiga saker.

Om Korvas kunde förstå att det finns de som ser mannen med blomman som ett hot mot Sverige och inte som en tillgång, tror jag att hon hade blivit ledsen. Och om hon hade förstått att det till och med finns de som är rädda för att mannen med blomman har kommit för att ta deras julaftnar och midsomrar ifrån dem, så tror jag att hon hade skrattat. Om än inte ett glädjens skratt.

När jag hämtar Korvas på dagis idag, blir jag inte bli helt överraskad om personalen säger att hon har sjungit en ramsa om och om igen, som ett mantra:

”Inga rasister på våra gator.”