Om någon till äventyrs har hängt med i den här bloggen från början så vet ni vem Ahlgren är, men för er andra ska jag snabbt förklara den saken. Ahlgren var vår katt och under en tid Korvas bästa vän. Hon var väldigt speciell och fin, älskade vatten och hade, av allt att döma, inte allt på sin rätta plats i huvudet. Men hennes egenheter, om än inte alla, gjorde henne också alldeles oemotståndlig.

Det hette att Ahlgren var Mollys katt, vilket bara tycktes vara gällande när det var tal om att göra sig av med henne, men aldrig när det kom till ansvar och skötsel. I dessa lite mindre angenäma avseenden var hon till 95 procent min katt. Till Mollys försvar kan jag säga att mina egna kvaliteter, när det kommer till djurskötsel, när jag var i tio-elvaårsåldern, var allt annat än av ett slag jag vill skryta med. Något som eremitkräftan Hermit (jag vet, det var min syster som döpte honom) bittert fick erfara. Hermit var förvisso en eremitkräfta, men jag är beredd att slå vad om att han inte tillfullo hade begripit innebörden av ensamhet och dess konsekvenser, innan han träffade mig. En dag, när tiden är mogen och jag har bearbetat hans bortgång ordentligt, ska jag berätta mer om honom.

Efter ett års kamp med att försöka få Ahlgren att sluta kissa och bajsa överallt utom i kattlådan, och efter tydliga indikationer på att hon själv inte mådde så bra hos oss, gjorde vi oss av med henne. Hon fick flytta ut till en kompis på landet, med skogen utanför dörren och är nu en lycklig och, såvitt jag vet, rumsren katt.

Vad jag via dessa omvägar (som blev längre än planerat) ville berätta var att den svarta katten på vår gård, som jag i gårdagens inlägg beskrev som en väldigt snäll katt, skulle beskrivas annorlunda om man frågade ett djur. Ahlgren har, utan minsta tvivel, en helt annan uppfattning om den svarta kattens lynne. Den svarta katten brukade jaga upp Ahlgren i ett träd och bita henne i svansen, så hårt att hon tjöt så att det ekade över hela gården. Mot Ahlgren var den svarta katten ett riktigt svin.

Molly hatar den svarta katten av hela sitt hjärta, trots att drygt ett år har gått sedan Ahlgren flyttade. Ett år kanske inte låter mycket, men för någon som betraktar tre veckor gamla händelser som forntida blir ett års hat höjden av långsinthet. Allt är som bekant relativt.

För vissa, däribland Hermit, är ett år längre än livet.