Man får noga överväga varje introduktion av någonting nytt, om man vill behålla någonting som liknar kontroll. Men i praktiken, utan leva ett liv helt fritt från spänning, är det omöjligt. Det rör sig ofta om infall, en känsla av att vilja förgylla ett ögonblick genom att tillföra ett tidigare okänt moment, utan en tanke på att detta nya moment riskerar att bli en del av en ny rutin, lika självklar som mat och sömn. Men vill man för den skull leva ett liv utan infall? Knappast.

Sträckan mellan infall och rutin är dock olika lång beroende på vem man har att göra med. I mitt fall var det tillexempel ett infall att pröva att vika plastpåsar till trianglar, men jag vågar tro att det blev en rutin först långt senare. Eller, det var kanske ett dåligt exempel, möjligen var jag ”smittad” redan efter första vikningen, med tanke på att jag från och med den stunden, för tolv år sedan, har vikt allt som kommit i min väg. Hur som helst är det, oberoende av ”sträckan” sällan ett infall leder till en rutin. I mitt fall alltså. Senaste gången, för drygt ett år sedan, rörde det sig om ett infall att testa att göra äpplemos, för att sedan dess under långa perioder göra det var och varannan dag.

För Korvas är det annorlunda. Varje introducerat element kan med stor sannolikhet bli en rutin. Med skrämmande stor sannolikhet faktiskt, om det är någonting som faller henne i smaken naturligtvis. Då blir det en rutin som måste nötas bort, eller bytas mot någon annan, om man vill bli av med den. Några exempel på sådana rutiner är att hoppa ner från sista trappsteget på varje våning i trappuppgången, att trycka på knappen till övergångsställen, sova tillsammans med en i förhållande till henne och hennes säng enormt stor Barnens första Atlas, och inte minst att bli upplyft för att med vägledning av en mer rutinerad hand slå in koden till kodlåsen vid porten till gården och vid dörren till fastigheten.

På precis det sättet, som resultat av ett infall, ett försök att förgylla en promenad, har det kommit sig att jag varje gång vi går hem från dagis, måste lyfta upp korvas på raka armar så att hon kan komma åt de högt växande små frukterna i en rönn och ta ned ett antal i sin hand. Rönnbär som sedan kan återfinnas lite varstans i lägenheten.

Om än aldrig i samma antal som ursprungligen tagits dit.