Det här med meningen med livet, som så många tycker är en stor fråga, är ju egentligen en väldigt liten fråga, eftersom det inte finns någon. Mening alltså. Låt mig bara klargöra det såhär direkt; det finns ingen mening med livet. Vad skulle det i så fall vara? Barn? Knappast. Med barn skapar man sig en plikt förvisso. Gör sig en mening. Men det blir bara ytterligare ett tecken på att allt, ur ett större perspektiv, helt saknar mening. Om man vänder upp och ner på en papperskorg, kanske när det blåser till på köpet, så skapar man sig också en plikt. Gör sig en mening. Det blir liksom ens förbannade skyldighet att plocka upp skräpet igen. Det är meningen att man ska göra det. Men väldigt få skulle få för sig att kalla det för en meningsfull tillvaro. Många skulle till och med, med visst fog, påstå att man är dum i huvudet och agerat irrationellt.

Ungefär så fungerar barnskaffandet. Som att vända upp och ner på en papperskorg och sedan plocka upp skräpet igen. Med den skillnaden att skräpet älskar en och inte, till en början, ser ens brister. Skräpet får en att känna sig skitviktig. Vilket man också är för att skräpet inte ska kastas omkring helt fritt i vinden. Du är skräpets förlösare, hjälte och gud och skräpet klarar sig inte utan dig. Skräpet tänker inte på att det låg i papperskorgen från början. Att innan du kom och vände upp och ner på papperskorgen så var allt frid och fröjd. Eller nollställt rättare sagt. Skräpet kände varken glädje eller sorg. Skräpet befann sig i ett ”ingenting”, som det nu via en hel del omvägar är på väg tillbaka till.

Resonemanget har vissa brister, jag är medveten om det, men på ett ungefär.

”Ditt barn är som skräp” brukar inleda en konversation med, när jag träffar en ny människa. De gillar inte det. Folk blir som galna när man jämför deras barn med skräp.

Men så har jag heller inte särskilt många vänner.