Det fanns en tid då Korvas stökområde var relativt begränsat.  Hon pillade försiktigt med saker och öppnade mycket få lådor och skåp som inte innehöll böcker eller leksaker. Och de saker hon befattade sig med hamnade sällan i andra rum och låg oftast inom en ganska bekväm radie från hennes leklåda.

Den tiden är nu helt och hållet förbi. Inte bara har hennes räckvidd blivit större utan hon har också gett sig själv större befogenheter och anser att allt i hemmet hör lika mycket till henne som till någon annan, däribland de tidigare oåtkomliga lådor som går under benämningen kamikaze-lådorna. Vi har en del sådana lådor, med ett innehåll som vid en första anblick påminner om innehållet i en papperskorg. Faktum är att även vid en närmare studie av lådornas innanmäte påminner det om sådant man återfinner i papperskorgar. Flera år gamla kvitton, prislappar, halva innehållet från kinder-ägg, icke fungerande pennor, nycklar till lås som inte längre används, en och annan kapsyl, små påsar med, av en katt bortslitet, foder från vinterstövlar, gamla sugrör och så vidare. Föremål som har ett så lågt samlarvärde att de vanligen påträffas hemma hos råttor eller galningar. Fram tills alldeles nyligen har de lyckligtvis fått leva sitt liv instängda i olika lådor.

Det oroväckande faktum att Lisa och jag inte har bättrat oss i konsten att röja undan i samma takt som Korvas har bättrat sig i konsten att stöka ner, gör att vår lägenhet stundtals är i ett så bedrövligt skick att den påminner om en sopstation. Något som har fått till och med Korvas att söka sig till mindre och mindre ytor. Små och svåråtkomliga, men ännu icke kontaminerade, skrymslen.