Humörets outgrundliga vägar fascinerar mig. Hur en fjäderlätt vindpust vissa stunder räcker för att man ska slungas till marken och sedan knappt orka resa sig. Nerpressad av svarta tankar och en visshet om att allting man i framtiden kommer att röra vid kommer att förvandlas till skit, om det nu inte redan är det från början. Skit alltså. Och så sjunker man som en sandsäck mot mörkret och mycket snart skulle man smälta och förångas i jordens eldsprutande inre, om det inte vore så att tidigare stunder av upprymdhet sitter kvar som luftfyllda ballonger och saktar ner fallet.

Men lika effektivt verkar det vissa stunder åt andra hållet. En fjäderlätt vindpust blåser rätt in i kroppen och fyller den med varm luft och tankar om att ingenting är omöjligt. Snarare tvärtom, allt annat än total lycka och framgång verkar närmast befängt. Och så åker man mot himlen, som en luftballong på raketbränsle och mycket snart skulle man eldas upp av solen om det inte vore så att tidigare stunder av svårmod sitter kvar som sandsäckar och bromsar uppstigningen.

Ironiskt nog är det hett åt vilket håll man än vänder sig, men ungefär såhär föreställer jag mig att balansen upprätthålls.

Fast det är säkert olika för alla.

Korvas har börjat ställa krav på fler föremål att diska och har på så sätt blivit en besvärligare partner, eftersom våra uppfattningar om hur det bör gå till kraftigt går isär. Dessutom nöjer hon sig inte med vilka föremål som helst, utan vill gärna ha stora och skrymmande saker eller, ännu hellre, samma föremål som jag för stunden håller på med. Problemet då blir ju att om jag ger henne mitt föremål måste jag ta ett nytt, som då i samma ögonblick jag nuddar vid det blir mer åtråvärt än det förra.

Senaste gången vi diskade tillsammans slog det mig att jag faktiskt aldrig gett henne chansen, på riktigt. Vi har haft fina diskstunder tillsammans och det har varit ett sätt för mig att få någonting gjort, utan att Korvas blir gnällig – ett sätt att förvandla en hushållssyssla till kvalitetstid, men jag har aldrig särskilt ingående försökt förklara hur man verkligen gör. Så efter att hon stått och rört om i en skål med en plastslev en bra stund, försökte jag instruera henne ordentligt. Tog tag om hennes små händer och visade rörelserna.

Jag vågar nog påstå att resultatet var gott, även bortsett från den ökade självkänslan. När Korvas var färdig med den slev som var exempelföremålet under lektionen hade hon lyckats knuffa bort mer grötrester än hon hade tillfört.

Jag hittade två ganska svullna bett på Korvas ben i söndags kväll. Insektsbett inbillade jag mig, antingen getingstick eller mycket kraftigt uppsvullnade myggbet. Sådär som det blir om man är överkänslig. Det hör till ovanligheterna att jag inte känner till de flesta skavankerna på hennes kropp, men jag hade ju varit borta i drygt två dygn.

Farmor, som varit barnvakt, visste ingenting och på dagis visste de ingenting. Men någon dag senare kom de på att vi borde kolla så att hon inte hade fått svinkoppor, för det är någonting som går på dagis nu.

Idag kollade vi och det var ingen fara, de trodde också att det var bett av något slag. Men det var ett fint äventyr för Korvas att komma dit. Vi tittade på färggranna fiskar i flera olika akvarier och sedan läste vi en bok i väntrummet, om två tvillingar som åker i olika båtar.

Korvas var oblyg för sköterskan och pratade för fullt om sina bett på benet, som vid det här laget mer liknade sår efter ett par nätters kliande. När det var klart fick Korvas ett stort fyrkantigt plåster över alltihop och blev mycket glad. Plåster var viktigt när man var liten, det minns jag mycket väl. Man ville gärna ha så många som möjligt och det värsta som fanns var om man fick alldeles för smala plåster. Då kunde det lika gärna kvitta. Men Korvas plåster var perfekt – respektingivande. Även om jag tror att hon, med sin ringa ålder, uppskattade plåstret mer som någonting dekorativt, snarare än ett tecken djärvhet.

Som om sköterskan vore självaste jultomten nöjde hon sig inte med bara plåstret, utan gav också Korvas ett Skalman-klistermärke. Så när vi kom till dagis var hon en mycket stolt ägare av två märkvärdiga skatter. Värre var att det genast uppstod problem, eftersom de andra barnen gärna ville titta och ta på hennes klistermärke. Då fick hon något panikartat i blicken och skrek, och det blev tydligt att hennes rädsla för att bli av med skatten vida översteg glädjen över att äga den.

Jag fick en viss Sagan-om-ringen-känsla och tänkte på Gollums besatthet och kärlek till sin älskade ring, trots att den förgör honom. Sådana föremål ska man akta sig för. Om jag upptäcker liknande tendenser hos Korvas kommer jag att kasta Skalman-klistermärket fortare än kvickt.  

Och om hon då biter av mig fingret, är jag rädd att det kan vara försent.

Man ska inte förminska sina barns bedrifter, men heller inte på ett skrytmässigt sätt förstora dem. Därför tänker jag låta filmen i föregående inlägg tala för sig själv – på så sätt gör jag ingetdera. Jag låter bara filmen redogöra för sjutton sekunder direkt tagna ur verkligheten, utan förklaringar. Om ögonblicken innan filmen börjar eller sekunderna efter att den slutar bjuder på några ledtrådar får vi alltså inte veta. Vidden av Korvas läsförståelse får förbli ett mysterium, ännu ett tag.

Vem hon brås på, om man nu alltid måste brås på någon, är nog oss båda, fast på olika sätt. Det ovanligt tidiga intresset för det skrivna ordet kommer nog från Lisa, medan förmågan att uttala ett ord på ett någorlunda begripligt sätt, utan att blanda ihop det med andra, kommer från mig.

I övrigt vill jag bara tacka Magnus, Brasse och Eva (må hon vila i frid) för ett riktigt hästjobb!

Eller ja, elefantjobb kanske är mer korrekt.