Vi hoppar nerför trapporna Korvas och jag, det är den senaste rutinen. Inte alla trappsteg, men det sista i varje halvtrappa. Det blir sju hopp totalt. Om man råkar glömma ett hopp måste man gå tillbaka och göra om. Om jag råkar glömma alltså, Korvas glömmer inga hopp. Jag går i förväg för att skynda på processen litegrann, annars kan vi bli stående i evigheter.

För Korvas är det en självklar del av rutinen att jag går i förväg, hoppar det sista trappsteget och sedan väntar på henne på avsatsen. Så kommer hon efter och pratar hela vägen, för varje trappsteg har hon nya ord som måste yttras, och så stannar hon upp lite inför hoppet, böjer knäna och kastar sig utför, med armarna uppsträckta. Om inte någonting oväntat inträffar skrattar hon högt efter landningen, både hennes och min.

När vi har kommit till den sista halvtrappan brukar jag hinna ner till barnvagnsrummet och upp igen, innan det är dags för hennes avslutningshopp. Sedan börjar striden om vagnen, om hon måste åka i den eller får lov att promenera själv. Någonting som beror helt och hållet på om vi har en tid att passa, som inte tillåter hennes eget tempo, eller inte. Vilket i sin tur oftast beror på hur lyckad morgonens planering har varit. Om det har förekommit strider om vem som ska sätta på vem skorna och så vidare.

Ibland blir hon så ursinnig om hon inte lyckas sätta på sig sina egna skor att hon skriker och gråter och slår armarna mot varandra i frustration. Ibland bryr hon sig inte och låter mig sätta på henne skorna från början. Jag har aldrig riktigt fattat i vilka situationer det är viktigt.

I morse satte hon snabbt på sig sina egna skor, om än i omkastad ordning, enligt gängse uppfattning. Men Korvas verkar inte tycka att det är obekvämt, så då får det vara så – bananastyle.

Hon var, för att vara en måndag, ovanligt uppspelt och glad under promenaden till dagis och drev på ganska hårt. Jag kunde gå i en takt som liknade vanlig promenadtakt. Framme vid grinden vände hon sig om och sa: ”Inte ledsen”. Och när vi kom in rusade hon fram till en av sina favoritkompisar och ropade ”hej då pappa” till mig. Avskedskramen var jag tvungen att be om själv och någon puss var det inte tal om. Hon hörde inte ens frågan.

Och för ovanlighetens skull, för att vara en måndag, lämnade jag dagis som en hel människa.