Korvas och jag mötte den svarta katten när vi var på väg hem från dagis, en dag i förra veckan. Jag hämtade henne (Korvas inte katten) tidigare än planerat och struntade i att jag hade saker att göra, därför att jag hade en riktig pissdag. En sådan där dag när man är ledsen för nästan allt och knappt kan se några ljusglimtar i tillvaron. Korvas var på ett alldeles strålande humör och blev naturligtvis ännu gladare så fort hon fick syn på katten.

De flesta av katterna på gården är mycket snälla, den svarta i synnerhet, så i kombination med Korvas försiktighet brukar det bli riktigt kärleksfulla möten. Den här dagen var katten lite rastlös av någon anledning, så jag uppmanade Korvas att vara extra försiktig. Det var hon också, men försökte ändå att med alla medel vinna över katten på sin sida. Hon hämtade sin egen mjukiskatt från vagnen och försökte få de två att bli kompisar, genom att gång på gång trycka tygkattens nos, mot nosen på katten av kött och blod. Visserligen mycket försiktigt, men likväl på ett med katters sätt att se på saker tämligen irriterande vis.

För att undvika en konflikt försvann katten då upp i ett träd och Korvas ställde sig under och pekade, skrek och skrattade på ett sätt som förde tankarna till Linus på linjen. Så förbluffad och förtjust var hon, över det fullständigt surrealistiska med en katt i ett träd.

Sakta började Korvas goda humör smitta av sig på mig. Hela vägen hem hade hon gått och pratat glatt, bara för att fortsätta glädjeyran på gården. Det var uppenbart att hon hade en fantastisk dag, och lika uppenbart var det att anledningen till att jag hade hämtat henne tidigt inte var för att hon behövde mig, utan för att jag behövde henne.