Korvas satt på golvet och torkade rumpan på en liten docka med en tjugolapp, när jag kom för att hämta henne på dagis igår. Visserligen en kopierad och inplastad tjugolapp, men det var ändå en ganska speciell syn. Dockan hade bajsat påstod hon. Såvitt jag kunde se hittade hon på, varken dockans bak eller tjugolappen bar några spår av någonting som kunde styrka hennes påstående.

En meter bort satt ett annat barn och torkade en annan dockas bak med något som liknade en kamera. Också det en ganska speciell syn, men vid det här laget, efter att redan ha sett en speciell syn, var jag lite avtrubbad. Att torka rumpan med något som liknade en kamera framstod då närmast naturligt. Inte särskilt praktiskt, men naturligt och självklart.

Det hände någonting med mig, där och då, som jag har svårt att beskriva. På vägen hem skrattade Korvas och hoppade i vattenpölar och lekte med rönnbär. Själv kunde jag inte släppa det jag just varit med om och gick och funderade på om allt skulle bli annorlunda nu.

Men än så länge är det ungefär som vanligt.