Humörets outgrundliga vägar fascinerar mig. Hur en fjäderlätt vindpust vissa stunder räcker för att man ska slungas till marken och sedan knappt orka resa sig. Nerpressad av svarta tankar och en visshet om att allting man i framtiden kommer att röra vid kommer att förvandlas till skit, om det nu inte redan är det från början. Skit alltså. Och så sjunker man som en sandsäck mot mörkret och mycket snart skulle man smälta och förångas i jordens eldsprutande inre, om det inte vore så att tidigare stunder av upprymdhet sitter kvar som luftfyllda ballonger och saktar ner fallet.

Men lika effektivt verkar det vissa stunder åt andra hållet. En fjäderlätt vindpust blåser rätt in i kroppen och fyller den med varm luft och tankar om att ingenting är omöjligt. Snarare tvärtom, allt annat än total lycka och framgång verkar närmast befängt. Och så åker man mot himlen, som en luftballong på raketbränsle och mycket snart skulle man eldas upp av solen om det inte vore så att tidigare stunder av svårmod sitter kvar som sandsäckar och bromsar uppstigningen.

Ironiskt nog är det hett åt vilket håll man än vänder sig, men ungefär såhär föreställer jag mig att balansen upprätthålls.

Fast det är säkert olika för alla.