Hej min skatt.

Jag saknar er allihop. Faktum är att jag saknar er så mycket att jag får en klump i magen när jag läser ert fina vykort och tänker på er. Dock vill jag vara tydlig med en sak: Om Korvas kallar mig för Faye när jag kommer hem så kommer jag att åka tillbaka till Berlin och stanna här.

Annars är allt bra. Förstoppningen släppte till slut. Kanske ingenting att skriva om såhär i ett vykort, men det kan ju vara skönt för dig att höra. Nog om det. Från och med nu är samtalsämnet helt reserverat för råttorna i Berlins kloaker. Där är det nog inte färdigpratat om saken på långa vägar.

Här i staden vaknar gamla funderingar till liv. Jag brukade fråga mig, när jag promenerade förbi ett visst snabbmatställe för sex år sedan, om det fanns någon i hela världen som blev sugen på korv när de fick syn på plastfiguren som stod i givakt utanför entrén. Nu känner jag att de år som har gått inte har gjort frågan mindre aktuell. Snarare tvärtom. Fortfarande verkar själva idén med en korv som slickar sig om munnen och tycks vilja äta upp sig själv inte alls genomtänkt. Inte heller har den tid som korven tillryggalagt sedan vårt senaste möte fått den att se mer aptitlig ut.

Dessutom är jag fortfarande inte säker på om det är meningen att man ska tänka att korven är så god att den vill äta upp sig själv, eller om man ska tänka att den vill äta upp den som vill äta upp korven. Inget av alternativen är särskilt aptitretande. Det är min fulla övertygelse att ingen människa vill känna sig hotad av sin korv. Vare sig det rör sig om hotet om att själv bli uppäten, eller om hotet om att man inte ska hinna äta upp sin korv innan den har ätit upp sig själv.

Ungefär så går mina tankar. Vi kan prata mer om det när vi ses ikväll.

Kärlek!

/Korvaspappa