Jag bet Korvas i fingret igår. Hårt. Hon blev förtvivlad och chockad och tittade på mig med forsar av tårar på kinderna och ett frågande uttryck som fick mina inälvor att slå knutar på sig själva, så att jag trodde att jag skulle kräkas. ”Min pappa”, grät hon fram och förstod inte varför jag ville skada henne.

”Förlåt, förlåt”, sa jag gång på gång efter att jag lyft upp henne i knät. Jag funderade desperat på hur jag skulle kunna förklara det här för henne, att det var ett misstag? Hur skulle hon kunna tro på det? Jag högg ju verkligen efter hennes hand och hann till och med göra ett morrande ljud innan min hörntand borrade sig ner i köttet på toppen av hennes lillfinger.

Det är världens vanligaste lek, att morra och låtsas bita, lika vanlig som frukost, lunch och middag. Varje gång måste man missa med god marginal, vilket brukar ge upphov till många ordentliga skratt. Nu förvandlade en oförutsedd viftning med handen leken till allvar.

Det är svårt att veta hur hon tänker. I bästa fall förstår hon att det inte var meningen och kan förlåta mig. I sämsta fall tror hon nu att det hon tidigare tog för lek i själva verket var uppriktiga försök från min sida, att bita henne hårt flera gånger om dagen.