Ända sedan jag var liten har jag lätt blött näsblod. Då var det någonting som jag tyckte gjorde mig lite tuff och som innebar att jag fick lite extra uppmärksamhet. Många jämnåriga höll på att svimma bara de såg några droppar blod, men för mig var det vardagsmat, vilket fick mig att framstå som en riktigt garvad typ.

Det går i perioder det där, oftast kommer det när jag är trött och då kan det komma helt utan förvarning. Det släpper bara helt plötsligt och så får man böja huvudet bakåt och skynda sig till toaletten för att kila in en papperstuss i näsan. Nästan alltid har det hunnit rinna ut lite och har man då hår på överläppen blir det snabbt en liten fläck som man måste gnugga ganska hårt med vatten på för att den ska försvinna.

Nu är det rätt länge sedan som jag tyckte att det var tufft och den uppmärksamhet som en nerblödd papperstuss fortfarande kan generera ser jag numera inte nödvändigtvis som någonting positivt. Lyckligtvis händer det mycket mer sällan nu än när jag var liten.

Men för Korvas är det någonting märkvärdigt, det är tydligt. ”Åh, jättefint”, sa hon igår morse och tittade med stora ögon på den tuss jag just hade pluggat in. ”Kojas vill haa, Kojas vill haa”, fortsatte hon sedan. Jag kunde inte se på vilket sätt det skulle kunna skada, så hon fick en egen liten tuss att kila in.

För några ögonblick fanns en extra fin samhörighet mellan oss. Sedan kände hon sig obekväm med tussen och drog ut den. Och på motsvarande del, där det på mina tussar brukar vara blod, satt det en mikroskopiskt liten snorkråka.