Jag bestämde mig för några dagar sedan att verkligen göra en kraftansträngning och gå igenom principerna för att måla akvarell, med Korvas. I månader har hon haft en skev uppfattning om hur det bör gå till. Hon har suttit och doppat penseln i vatten och sedan geggat runt i färgkakan och så långt är ju allt i sin ordning, men problemet har varit att hon därifrån inte har tagit vägen till pappret utan tillbaka till vattnet igen, och så vidare. Sådär kunde det fortsätta i evigheter, som om det var vattnet hon var i färd med att måla. Då och då gick hon med penseln över pappret, men alltid direkt ifrån vattnet, efter att hon hade sköljt bort större delen av färgen.

Det fordrades en hel del tafatta och fruktlösa försök från min sida att lära henne, för att jag skulle förstå att det inte fungerade med några halvmesyrer. Läget krävde en mycket grundlig genomgång.

Sedan dess har måleriet verkligen tagit fart. Nu är hon inne i vad jag kallar för hennes mörka period, därför att hon styr penseln mot den del av paletten där svart, ockra och umbra håller till. De små ljusglimtar som ibland förekommer på pappret är det jag som åstadkommer. När Korvas släpps helt fri gör hon som Mick Jagger – målar svart.

Men så är det också oktober.