Korvas har sina favoritpersoner på dagis, den saken är klar. På vägen dit brukar jag fråga vilka hon ska träffa och då är det alltid samma namn hon nämner. Det kan skifta lite i inbördes ordning, men det är sällan som helt nya namn dyker upp. Det är ju fint att hon hittar kompisar, människor hon klickar med, trots att hon är så liten, brukar jag tänka. Det är ju rätt naivt annars att tänka att någon ska hålla till godo med vem som helst, första bästa, bara för att den inte råkar vara äldre än två och ett halvt. Det är ju fortfarande en människa med en smak och egenheter.

När jag släppte av Korvas på gården på dagis igår sprang hennes bästa vän förbi och sken upp i ett leende när hon fick syn på oss. Korvas blev ivrig och gjorde det svårt för mig att dra på henne överdragsbrallorna. Bredvid oss, med två trehjulingar till sitt förfogande, stod en liten pojke från hennes avdelning, som frågade om inte Korvas ville ha den ena. Hon tittade då allvarligt på honom och sa: ”Kåjas måste leka Vivi, Vincent.” Det var bara ett konstaterande, att hon faktiskt ville leka med sin bästa vän och därför inte kunde cykla med honom. Det var inte mer med det.

Ändå var det någonting som högg till i kroppen på mig då – en snabb olustkänsla och en plötslig insikt om att allt det där jobbiga redan har börjat. Kanske har varit där hela tiden. En konstellation innebär ju alltid ett uteslutande av andra, det säger sig självt. För att någon ska kunna vara ens bästa vän krävs att någon annan inte kan vara det. Alltid är det någon som inte platsar. Och utan att jag har sett det komma så har det redan börjat – det livslånga samlandet på blåmärken. Några sätter sig ytligt på huden och några gräver rötter.