Tidigt i livet upptäckte jag en sida som jag inte tyckte om hos många vuxna. De tycktes ha förlorat en gnista, trubbats av och halkat in i trygga mönster – rent av dött en smula. Som trötta men effektiva mumier marscherade de fram i tillvaron, utan några andra synbara mål än att tillryggalägga ytterligare en dag. 

Det har alltid varit en stor skräck för mig att hamna där. Att bli en behållare för minnen om hur känslor brukade kännas, men oförmögen att kunna känna nya. Att bli en sådan som alltid tycker att det är bäst att ta det säkra för det osäkra, även när det säkra är skit. Att bli en sådan som inte har en endaste dröm kvar som inte har kletats ner av förnuft eller bitterhet.

När det känns som att det håller på att hända, då blir jag deprimerad. Då tror jag att det sista spåret av nyfiket barn i mig har flytt sin kos på jakt efter en nyare och mindre förpestad boning. Men så finns saker som nästan verkar som små kontrollstationer. Återkommande saker som indikerar att barnet fortfarande bor kvar i kroppen och verkar därinne för fullt. Det handlar bara om att gräva fram honom.

En sådan sak, en livsindikator, är drömmen om evighetsmaskinen. Ända sedan en vän visade mig en bok om evighetsmaskiner, när jag var tio år, har det blivit som en del av mig. Boken innehöll illustrationer på mängder av uppfinningar som hade gjorts i olika försök att skapa en evighetsmaskin. Och sedan den dagen, i 26 år, har jag med jämna mellanrum fått idéer till världens första evighetsmaskin. Det kan gå år mellan idéerna, men plötsligt, från ingenstans kan det tyckas, dyker en ny upp.

Huruvida jag verkligen, innerst inne, tror på mina idéer är inte intressant. Inte alls faktiskt. Det intressanta är att ha kvar drömmandets förmåga. Och alldeles häromdagen fick jag efter år av torka en ny idé – ett kvitto på att jag fortfarande är vid liv.

Naturligtvis är det ingenting jag kan prata om.